Novemberblogg..

Jag tror jag kommit ett steg närmare en lösning på min låsning..jag jobbar med ungdomar och tycker mycket om det..men jag har ingen nytta av min tvååriga omvårdnadsutbildning till undersköterska..eller min ettåriga massageutbildning..jag borde jobba med det jag utbildat mig till..

..först då kan jag sträcka på ryggen och känna yrkesstolthet..vi är bara några få på jobbet som har norsk auktorisation som hjelpepleier..norsk legitimation som undersköterska..jag är en av dom..

Att jobba med ensamkommande flyktingar kräver inga förkunskaper här..man får intern utbildning..det enda som krävs är att man har körkort och får en godkänd politiattest..dvs att man inte finns i brottsregistret..

Jag kämpade hårt under min omvårdnadsutbildning och lika hårt under min massageutbildning..jag vill använda dom kunskaperna praktiskt..

Jag har också lång erfarenhet av amatörteater..jag gick min första kurs 1991 och har varit med i 7 teaterproduktioner..varav den största var på Örebro teater där vi spelade för fullsatta lokaler – 170 pers – i 27 stycken framföranden..i den sista produktionen år 2017 var jag teaterinstruktör för en grupp ensamkommande flyktingar..

Den sista tiden har jag slitit med en inre kamp..uppmärksamma vänner kanske har förstått det på mina inlägg…jag försöker acceptera mig själv och godkänna mig själv som en värdig människa..och skapa självrespekt..mitt besök hos en healer nyligen..Theta healing..fick mig att vakna..börja läkas..förändras..

Jag vill inte bara köra på..låta livet passera..jag vill lämna spår efter mig..

Jag publicerade nyss en några år gammal lista på vad jag är bra på..

Jag behöver uppdatera den med nedanstående..

Jag är bra på massage..mina kunder säger till mig att dom är nöjda med massagen jag ger..dom beställer en ny tid och flera kunder har beställt tid till sina familjemedlemmar..både till sina äkta hälfter och till sitt barn..

Min inre kritiker höjer sin röst men jag tror på det dom säger..ingen tvingar dom att beställa ny tid eller säga att massagen är bra..

Jag är modig..jag kastar mig orädd in i nya situationer med nyfikenhet och entusiasm..jag är inte rädd för mötet med nya människor och lyssnar på deras ord och deras budskap..

Jag jobbar som statist och ses snart i Svensk teve i en serie som börjar 11 november..

Det 15-18 november ska jag på filminspelning i Tromsö..en informationsfilm om dans och teater..

Om jag inte bodde så långt i norr skulle jag gärna kasta mig in i flera projekt..

Jag har inga fördomar..jag dömer ingen och jag baktalar ingen..

Jag tror ärligt på varje människas värde oavsett ursprung eller hudfärg eller religion eller vem de älskar..

Jag tror att det jag ger får jag tillbaka..ger jag ett leende får jag ett tillbaka..ger jag av mig själv och min tid så får jag denna gåva tillbaka om jag gör det osjälviskt och utan baktankar..

Jag tror..eller mest hoppas..att det aldrig är försent för att ändra sig..för att läkas..för att få framgång och för att uppfylla sina drömmar..

Jag är bra på att minnas..jag kommer klart ihåg nästan allt av betydelse..vad jag gjort och vad andra gjort mig..gott och ont..ända sedan jag var runt 5 år gammal..

Jag har 5380 följare på Twitter..jag är en flitig twittrare och har haft Twittter sedan 2010..ingen familjemedlem eller nära vän har tillgång till mitt Twitterkonto..och så ska det fortsätta..men följer gärna nya ärliga och intressanta följare..låst konto men godkänner om magkänslan är rätt..Bhenth..

Jag har en underbar fru som också är min livskamrat och stora kärlek sen snart 14 år..

Min blogg har jag haft i 10 år..

bhenth.wordpress.com

Annonser

Tid..och accepterande

Ett nytt blogginlägg..Tid..

Jag vill skriva om något som berör mig..och som rör mig.

Jag är ibland bekymrad för min kropp..min kondition..att min mage är större än mina bröstmuskler. Jag tänker att jag måste börja träna..bygga upp mig..få bättre kondition.

Och så tänker jag..jag är snart 55 år..pigg och rask och redo för det mesta..utom möjligen ett maratonlopp..som en nära släkting till mig springer varje år.

Vad ska jag träna för? Vad ska jag bygga upp mig för? Och varför behöver jag bättre kondition?

Blir jag en bättre människa då? Fungerar jag bättre? Duger jag bättre?

Vill jag lägga en stor del av min tid på träning? Whats in it for me?

Tiden går fort..och jag hinner inte med det jag brinner för..ska jag då ta mer av den tid jag har till förfogande till träning och då få ännu mindre tid till det jag brinner för?

Svaret smyger sig in i mitt medvetande..sakta förstår jag att jag hela tiden prioriterar hur jag ska tillbringa mina vakna timmar av mitt liv.

Om jag lever till 100 då har jag levt lite mer än hälften av mitt liv. Lever jag till 70 så behöver jag utnyttja varenda timma av den tid jag har..till kvalitetstid.

Jag jobbar heltid för att säkra mig ett gott liv..både här och nu och när jag får pension. Jag tror att man får allt man innerligt önskar minst en gång i sitt liv.

Drömmar..fantasier..önskningar..

På gott och ont..jag tror också att alla trådar knyts ihop ju äldre man blir..alla pusselbitar faller på plats. Man får veta sanningar..man får veta saker både som man vill veta och som man helst hade sluppit veta. Det sistnämnda har jag redan fått..till viss del..

Jag tror jag använder social media lite för mycket..jag använder social media för att utvecklas..för att förstå och för att läka mig själv..visst..tiden läker sår..men vänner tillhandahåller lindrande salvor under läkeprocessen..

Det brinner en eld inom mig..inom varje människa. Kalla det passion..livsgnista..livsglädje..eller vad ni vill. Pappa sa till mig..de kan ta ifrån mig vad de vill – mina ben..min frihet..min fru..men de kan aldrig ta ifrån mig mitt humör..min humor..min nyfikenhet..

Jag känner så också..jag har slutat säga ” jag är över 50 men känner mig som 35”..

det är en klyscha som egentligen inte stämmer..man kan vara gubbe när man är 25 år och en ungdomlig 60 åring..

Så klart gäller det oavsett om man är man eller kvinna..

Så jag kommer försöka leva ett accepterande och glädjefyllt liv..utan stress för vad jag inte gör..utan stolthet för det jag faktiskt gör..

I det innersta rummet är ljuset alltid släkt..

Det här blogginlägget handlar om min egen resa..det har inget att göra med min kärlek till mina barn eller min fru eller mina vänner..den kärleken är beständig och förändras inte.

Det här inlägget handlar om min övertygelse..min övertygelse att allt börjar i livmodern..som jag kallar säcken..

Och det handlar om skräcken för separation..den skräcken som ett vuxet medvetet tänkande inte rår på.

Jag tror nämligen att man måste gå in i det djupaste mörkret..vägledas möjligen..men annars helt ensam..och konfrontera och uppleva den ursprungliga skräcken – och övervinna den. Först då, och aldrig innan, börjar man läkas på djupet.

Min kropp började blöda när jag var 18 år och har inte slutat än. Men dropparna blir färre för varje år.

”Han skrek redan i magen

Rädd och utmattad

Hörde han skriken utanför

Svordomarna och hoten

Möblerna som kastades runt

Och den höga pulsen i säcken han låg i

När det var dags att lämna säcken

Ville han inte

Han stretade emot

Kämpade och slet

Det tog en hel natt

Till slut orkade han inte längre

När morgonen grydde kom han ut

Instinkten förde honom till bröstet

När dropparna nådde hans svalg

Kände han ett ögonblicks ro

Tills han blev förskjuten

Ur hans hals kom nu istället

Skriket

Djupt och förtvivlat

Han ville ju stanna i säcken

Det trygga

Utanför verkade så otäckt

De livgivande dropparna

gavs från varmt bröst i två veckor

Sen stoppade det

Alternativ gavs

Utan värme men hungern stillades

Vid hemfärd fick han höra skriken

Skriken han hört från säcken

Skräcken blev hans liv

I nästan ett år

Sen kom de

Ett par med hjärtat fyllt av kärlek

Det barnhem som varit hans bo

I över två månader lämnades

Det barnhem där han stått i sängen

Och skrikit ut sin skräck

Och sin ilska

Över att han tvingats ut ut säcken

Långsamt började det liv

Som barn ska ha

Sagor sång lek

Mjuka röster och smek

Kärleken var som en varm tröja

Vid en iskall vinterdag

Men innanför tröjan var det mörkt

Kallt och hårt

I hans hjärta fanns skräck

I hans hjärta fanns tvivel

Tvivel som skrek

Inget varar

Ingen älskar dig

Vid varje ny kärlek kände han tröjan

Men också skräcken

Tills det en dag brast

Hjärtat kräktes

Hjärtat skrek

Inget mer

Stopp

Hans kropp började blöda

De sa det var kroniskt

Och att det var hans lott

I tio år trodde han dom

I tio år fanns ingen tröja

Och så förstod han

En ny tröja

En ny kärlek

Och det slutade blöda

De sa det var omöjligt

Men han visste

att han var nära sanningen

Flera kärlekar senare

Och lika många tröjor

Fann han han en tröja

En tröja som värmde mer

Mer än alla andra tröjor

En kärlek starkare

Än alla andra kärlekar

Ett ord som inte bröts

Och som inte var kallt

Den tröjan satt alltid på

Den kärleken var alltid varm

Han blev inte lämnad

Och inte hatad

Han började känna sig lugn

Och det rinnande blodet

Rann inte längre

Han började våga

Riskera och pröva

Och skräcken blev total

När han gjorde en upptäckt

Och han själv lättade på tröjan

Och såg vad som fanns under

Så var det ännu svart

Kallt

Och ensamt

Och de svarta trådarna

Hade letat sig ut i kroppen

Så lever han nu

Älskad och inlämnad

Men med ett hjärta

fyllt av mörker och skräck

Han vill gå in i hjärtat med ett ljus

Ett ljus fyllt av värme

Ett ljus som aldrig slocknar

Han vill öppna fönstren

Och släppa in ljuset

Vädra ut skräcken

Men han vågar det inte själv

Och in i hjärtats mörkaste vrå

Måste man gå själv ”

Thoughts in the night

He fell asleep..at least that’s what he thought..and that’s how it felt..people around him saw a man fulfilling his dream..he remembered his parents voice when he was a child..” you can be anything you want “..for some reason he believed that. And they also said there was no hurry..he had all the time in the world. But now..he didn’t have all the time in the world..half his life had passed. And then..he didn’t remember. It still felt like he waited for something. Is something bigger than this on its way? He thought so..meanwhile..life went on..his beloved ones got older..some of them died..others forgot what had happen..he hadn’t forgot..he remembered it all..very clear..he remembered what he had done..and sadly what he hadn’t done..if he could turn back time..but no one can..he realised..he needed to forgive him self..he wasn’t Satan..he hadn’t done those things out of evil..he just wanted to survive..he needed to forgive himself..and when he had done that..he needed to ask others to forgive him..some people does a mistake once and learn..he does them over and over again..maybe he’s just stupid..but he didn’t think so..

Ett av de mer viktiga inläggen..

Nåt har hänt. Inte livet självt för det sker hela tiden. Inte heller nåt med vädret för det kan vi inte påverka. Nåt har hänt med mig. Jag har fått en av de viktigaste insikterna i mitt liv.

Jag har behov att prata om det. Och eftersom mycket få människor är särskilt intresserad av vad jag säger, om det blir för långdraget, så bloggar jag om det i stället.

Jag var hos läkaren för några dagar sedan. Ett återbesök för en ögoninfektion som nästan hade läkt. Av en tillfällighet, om såna finns, så bad jag att han skulle ta ett blodtryck. Han tog blodtrycket och samtidigt, som brukligt är, syreupptagningen i blodet. Ni vet, man får en sån där fingertuta på ett finger. Jag hade bra blodtryck, lägre än jag haft på flera år. Men syreupptagningen var 94 %. Jag borde – som fullt frisk – 97 eller 98 %.

Läkaren, som är mycket noggrann, började fråga ut mig.

Jag är alltså adopterad och mina närmaste släktingar på min biologiska sida, har astma. Jag har inte det. Trodde jag.

Jag fick blåsa i ett rör och testa min lungkapacitet. Resultatet var dåligt. Dessutom började jag, som jag alltid gör, hosta kraftigt när jag blåst ut all luft från lungorna. Läkaren sa att det fanns risk att jag kunde ha astma. Jag trodde honom inte, men det sa jag inte.

Jag fick en tid för återbesök och astmautredning.

Väl hemma funderade jag på vad han sagt. Jag hade dålig syreupptagning.

Jag är omringad av människors vars blod rinner i mina ådror, och som har astma.

Jag läste mer om astma än vad jag redan visste. Att ha astma innebär att man lätt blir andfådd, man får inte i sig tillräckligt med syre.

Att ha astma innebär också att man upplever att man andas genom ett trångt hål i halsen, man kan få känslan av att kvävas, beroende på hur svår eller lindrig astma man har.

Att ha astma innebär också att man kan få rethosta ofta, av till synes oförklarlig anledning.

Och så tänkte jag tillbaka på mitt liv.

Jag tänkte på när jag gick på folkhögskolan. Hur jag fick gå ur klassrummet för att jag hade svårt att andas. Jag tolkade det som panikångest.

Jag tänkte på hur lätt jag blivit andfådd när jag ansträngt mig, sprungit eller cyklat efter jag lämnat tonåren.

Och så gick det upp för mig. Det kanske var så att jag haft astma under så lång tid att jag inte tänkt på det, att jag blivit så van vid mina kroppsliga reaktioner vid ansträngning, att jag trodde att jag inbillade mig. Mina närmaste omkring mig uppmanade mig att andas djupt och sluta stressa. Och jag har trott det var fel på mig. Att jag var en nervös fjant som aldrig kunde slappna av.

Bara jag visste sanningen. Att jag blev andfådd och hade svårt att andas normalt även när jag varit helt avslappnad. Jag har ingen allergi. Jag kan fritt umgås med djur, nyslaget gräs och hö utan att reagera. Min läkare tyckte att jag ändå skulle testa mig för allergi.

Tydligen kan man ha lätt astma och svår astma. Jag tillhör utan tvivel den första gruppen. Men att jag överhuvudet taget, kanske, har det gör mig sorgsen.

När jag var liten sa mina föräldrar att jag kunde bli vad jag ville. Det har jag trott hela livet. Nu känner jag mig begränsad.

Min känsla av att vara odödlig känns hotad. Att ha en kronisk magsjukdom har jag vant mig vid, jag har nästan inga besvär av den alls.

Men att inte kunna få i sig tillräckligt med syre är nåt helt annat.

Men läkaren sa att jag kan leva precis som nu, bara att livet blir mycket lättare att leva om jag får i mig mer syre.

Utredningen fortsätter om 2 veckor. Då ska jag få pröva spray och mäta resultat före och efter.

Det här känns enormt stort för mig.

Jag har en som står mig mycket nära, så nära som det går, som har haft svår astma nästan hela sitt liv. Den personen förstår jag mycket bättre nu, och jag är bara i början av den här utredningen.

Den personen har uträttat stordåd.

Allt går att leva med. Tydligen.

Doors

I just saw a movie on teve..doesn’t matter what movie it was..it effected me a lot but will probably not effect anyone else in the same way. The movie was about a man who had decided to commit suicide. He came back to his hometown to fix all lose ends. He met with people from his past, people who had made him the way he was. People from his school..he was now 40 years old..and old girlfriends..and his old teacher. And his family he hadn’t seen for a long time.

He wanted to make it all right before he left..before he killed him self.

It was a great movie and it made me think. And cry.

I thought of myself when i was a child, when i went to school. I was a happy child and enjoyed school, until we moved and i started another school. I was new in the class and i was bullied the first year, i was 9 years old. I was a fast runner and as soon and the bell rang out in the afternoon i ran home, with all the boys in my new class after me. They never caught me, i was too fast. But i remember the fear. I was a shy kid and i couldn’t say the letter R, i still can’t. So i was a perfect target for some of the boys in my class, and the rest just followed.

After one year i became best friend with the strongest boy in my class, and they stopped bullying me.

Life went on, and i tried to find out about my past, and why i always was stressed and nervous. The answer finally came to me, bit by bit..like a puzzle. Life is so strange..the first seconds in life are so important..and the first year will probably decide how much he grown up you will look like. And if the very first year in life is bad, you will try to compensate that year with good things for the rest of your life. And you will never succeed.

Unless..

Unless you can go back to your early years..go back to the fear and thoughts and despair you felt then..and heal your self. I have been looking for a way to do that most of my life.

As the man in the movie i just saw, i have tried to end my life two times. The last time i almost made it. That was in the end of my teenager period.

I have an inner strength, a strong will to live, and an anger inside of me..that have stopped me for trying again. And now it’s out of the question.

But still..the wounds and the pain and the sadness and the despair..are still there, deep inside me.

It’s deeply hidden and it will never reach the surface. The doors are locked. But, there are keys available. The keys for my inner doors are music..movies..memories..deep hugs.

Then they opens. But i have no idea what to do with it. The doors are open and all the hidden emotions are free to come out, but when? And where? And what happens then? My head and my fear are fast to close the doors again. And then it all starts all over again. A new movie, a new memory or a new song that reaches my heart.

This sucks, and i ask my self if it always will be like this.

Meanwhile im a highly functional citizen, job family wife dreams. And my ball of emotions eating me up from the inside.

End of story. For now.

Barn av en svunnen tid

Min mor hade ett gyllene hjärta

Innan jag kom var en vrå fyllt av smärta

Ett barn skapar glädje i ditt liv

Barnskratt och bus blandat stunder av kiv

Ett förråd fyllt med kärlek och omtankar

När jag kom kunde hon kasta ankar

Min far var en skojsig man för det mesta

Han var lugn och lojal och tog ofta siesta

Han var diplomat, lockade alla till skratt

Min mor fann i honom den största skatt

De upplevde tillsammans hur livet var

Man ska mot varann vara snäll och rar

Mor sydde mössor i färgen grön

För det fick hon en fin lön

Varje dag skapades ett berg av mössor

Till män som gick omkring med bössor

Senare sydde hon lampor och vantar

Till allas glädje men inte så många slantar

Far var rörmontör och åkte hem till folk

Ibland gömde jag mig i bilen, som skolk

Han lagade rör och tvättställ

När de gick sönder med en skräll

Senare hjälpte han sina vänner

Ja alla som han känner

Fick veta hur de skulle göra

De lyssnade, var idel öra

Jag kom en kall dag i december

A day they shall always remember

Jag stod och skrek och längtade var dag

Efter kramar och smek och kärlek i lag

Napp fanns aldrig i min mun

Men tryggheten hittade jag i vår hun(d)

En pudel så vacker och snäll och rar

Men närmast hon alltid min far var

Mor och far satte mig alltid först

En kärlek jag från början saknade likt törst

Den kom i floder som varmt vatten

De räddade mitt liv, annars vet i katten

Jag växte upp och blev en man

Många erfarenheter och hjärtan jag vann

Några blev krossade och bittra

Men efter ett tag de igen började glittra

Mina sår gömdes och glömdes

Livet gick som ett lokomotiv

Från barn till vuxen jag gick med stora kliv

Ingen kände mig som far och mor

I mitt hjärta de alltid bor

Men allteftersom tiden gick

Jag minnet återfick

De sår som en gång gömdes

Men egentligen inte glömdes

Kom fram i min kropp

Och undermedvetet i min knopp

Jag började kröka min rygg

Som om jag trodde att jag alltid var stygg

När skriken skallade

Jag inte längre pallade

Jag kröp in i min håla

Där behövde jag inte smärta tåla

Jag var på ett sätt okontaktbar

Jag blev inte en person

Utan ett par

Den yttre skrattade och log och aldrig dog

Den inre blev rädd och drog till en skog

Att vara vuxen och inte ett barn

Är att man inte kan ha känslor som garn

Hundra trådar att reda ut

Det verkar som det aldrig tar slut

När orden tog slut jag satte mig och skrev

Och hur jag tyckte livet var som en slev

Gapa stort och ta emot

Annars blir det bara massa rot

Mina dikter är en kanal

Ibland är det mitt enda val

Min mor flög till Gud

I den vackraste skrud

Min far finns kvar och ler

Och jag upptäcker och ser

Min kropp är gammal och trög

För mig själv jag i många år ljög

Att inte vara sig själv och visa sitt jag

Gör att lögnen blir sann var dag

Nu är jaget framme vid ytan

Men än vågar jag inte röra om i grytan

För då kanske sanningen kommer fram

Och alla ser min inre stam

Ingen har ork att lyssna och se

På mina knän jag sätter mig för att be

Det här kan bli en bok

Men jag skulle nog frossa i mitt ego

Och ytan skulle gå sönder likt lego

Så nu får det vara nog

Jag drar in i min djupa skog