Barn av en svunnen tid

Min mor hade ett gyllene hjärta

Innan jag kom var en vrå fyllt av smärta

Ett barn skapar glädje i ditt liv

Barnskratt och bus blandat stunder av kiv

Ett förråd fyllt med kärlek och omtankar

När jag kom kunde hon kasta ankar

Min far var en skojsig man för det mesta

Han var lugn och lojal och tog ofta siesta

Han var diplomat, lockade alla till skratt

Min mor fann i honom den största skatt

De upplevde tillsammans hur livet var

Man ska mot varann vara snäll och rar

Mor sydde mössor i färgen grön

För det fick hon en fin lön

Varje dag skapades ett berg av mössor

Till män som gick omkring med bössor

Senare sydde hon lampor och vantar

Till allas glädje men inte så många slantar

Far var rörmontör och åkte hem till folk

Ibland gömde jag mig i bilen, som skolk

Han lagade rör och tvättställ

När de gick sönder med en skräll

Senare hjälpte han sina vänner

Ja alla som han känner

Fick veta hur de skulle göra

De lyssnade, var idel öra

Jag kom en kall dag i december

A day they shall always remember

Jag stod och skrek och längtade var dag

Efter kramar och smek och kärlek i lag

Napp fanns aldrig i min mun

Men tryggheten hittade jag i vår hun(d)

En pudel så vacker och snäll och rar

Men närmast hon alltid min far var

Mor och far satte mig alltid först

En kärlek jag från början saknade likt törst

Den kom i floder som varmt vatten

De räddade mitt liv, annars vet i katten

Jag växte upp och blev en man

Många erfarenheter och hjärtan jag vann

Några blev krossade och bittra

Men efter ett tag de igen började glittra

Mina sår gömdes och glömdes

Livet gick som ett lokomotiv

Från barn till vuxen jag gick med stora kliv

Ingen kände mig som far och mor

I mitt hjärta de alltid bor

Men allteftersom tiden gick

Jag minnet återfick

De sår som en gång gömdes

Men egentligen inte glömdes

Kom fram i min kropp

Och undermedvetet i min knopp

Jag började kröka min rygg

Som om jag trodde att jag alltid var stygg

När skriken skallade

Jag inte längre pallade

Jag kröp in i min håla

Där behövde jag inte smärta tåla

Jag var på ett sätt okontaktbar

Jag blev inte en person

Utan ett par

Den yttre skrattade och log och aldrig dog

Den inre blev rädd och drog till en skog

Att vara vuxen och inte ett barn

Är att man inte kan ha känslor som garn

Hundra trådar att reda ut

Det verkar som det aldrig tar slut

När orden tog slut jag satte mig och skrev

Och hur jag tyckte livet var som en slev

Gapa stort och ta emot

Annars blir det bara massa rot

Mina dikter är en kanal

Ibland är det mitt enda val

Min mor flög till Gud

I den vackraste skrud

Min far finns kvar och ler

Och jag upptäcker och ser

Min kropp är gammal och trög

För mig själv jag i många år ljög

Att inte vara sig själv och visa sitt jag

Gör att lögnen blir sann var dag

Nu är jaget framme vid ytan

Men än vågar jag inte röra om i grytan

För då kanske sanningen kommer fram

Och alla ser min inre stam

Ingen har ork att lyssna och se

På mina knän jag sätter mig för att be

Det här kan bli en bok

Men jag skulle nog frossa i mitt ego

Och ytan skulle gå sönder likt lego

Så nu får det vara nog

Jag drar in i min djupa skog

Annonser

November rain..

New phone..new app..same blog..I haven’t written for some time now. When i was a child a got a new diary every Christmas..i said to my self that i would write every day for the rest of my life..i didn’t. But i wrote 6 full books of notes..and i always started with ” Dear diary ”. A time in my life my diary was the only place i could tell my secrets..my thoughts i was ashamed to tell anyone else..

Now i don’t write in a diary..my last diary is half full..so my blog..this place will be my diary..along with my social media pages..

It’s November..and it’s raining..and i love the song from Guns and roses..November rain..

I’m on a train..next stop Tromsø..i have 2 things i will do there..first the musical Sound of music with my drama course i have..then a competition in poetry – poetry slam..next stop Tromsø..

Once upon a time i had 2 mothers and 2 fathers..not emotionally..emotionally i have only had one mother and one father..but not long ago i also had a birthmother and a birthfather..now my i only have one father and one women who brought me to life..my real mother passed away 18 month ago..and my biological father father passed away two and a half year ago..complicated? Yes it is..so is life and all emotions..

I lived all my childhood without any siblings..now i have 3..biological ones..2 with the same mother and one with the same father..i don’t have so much contact with any of them..unfortunately..i have my priorities fucked up..im saying to my self..time isn’t enough to see them..that’s bullshit..time is time..and what you do with it is your business..let me put it this way..i have my inner demons and sometimes they decide for me..not my common sense..

I should write a new book..or at least finish the three ones that are half written..but again..my priorities are not as they should..

So..it’s time for coffee..im on my nightshift and it’s 3.20 a.m..i will try to be back here..sometime soon..

A question to God

I have so much to do nowadays..most of my free time i spend at home or planning the drama course i been chosen to run..it’s a small place here so a drama course for young refugees is a big thing..

I haven’t written any poems in two months..yesterday i wrote one..

My problem..if it is a problem..is that i get very emotional of my own poems..which leads to difficulties to read them for an audience..

Well..here it is..my new poem..

” A question to God

Hallo God
It’s me
Your friend on earth
You know me
Who talks to you every day
Me
who updates you
with small things
Me
who never understands why
How and when

I need to ask you
I have a wound in my heart
A deep longing for a loved one
A longing for a person who left me
Much to soon
A person who needed my help
A help that i didn’t understand
How to give
A person who might have stayed
With me a bit longer
If i only had been more wise

I need to ask you
God
How is she
Is she still as happy as she was here
Is she still as funny as she was here
And does she still cook
the great food
that i loved so much

I need to ask you
Can i borrow here for a day or two
I need to speak with her
I need to let her know
That i still love her
That i always will love her
That i did what i could
To keep her here with us
A little bit more
I need to tell her
That i blame my self
For her much to soon
departure
And it’s eating me up
And her hugs would heal my wounds

God
I need to ask her all these things
Can you be so kind
And buy her a ticket
I promise to pay back
I just need to see her
Just for a day
Or two
She was my mother
And she will always live
In my heart ”

Nya tankar

Det var en stund sen jag skrev nu. Det har hänt en del sen sista inlägget.
Efter en sommar full av händelser..och en hög med planer inför hösten, så verkar hösten bli mer annorlunda än jag trott.

Jag jobbar full tid natt..har ett bra jobb..men har börjat få ett liv utanför jobbet också. Jag har också börjat se mer klart vilka som är mina vänner..vilka som är glappkäftar..och vilka som stjäl min energi.
Bra tänker ni säkert?..men jag kan säga att inte alla insikter är av godo. Och när man fått en insikt går den inte att sudda ut..nånsin.

Jag tänker på styrkor och svagheter..jag har såna..både styrkor och svagheter.
Jag utmanar mina svagheter..säger att jag kan..mer än nån tror. Jag vill bevisa det genom att göra det jag vill, utan rädsla.

Jag var med på Poetry slam i Göteborg i våras..glömmer det aldrig. Människorna jag träffade där var så äkta..originella..starka..några har jag på Facebook..önskar att jag hade fler där.
Teaterkursen i höst som jag ska leda ska få ett eget inlägg.
Drömmar som uppfylls stärker mig mer än nåt annat.

Jag har tre syskon..alla totalt olika varann. När jag var liten drömde jag om att ha ett syskon..sen blev jag van att bara ha mig själv.
Enebarn heter det på norska..när man är enda barnet.
Enebarn är bortskämda..själviska..ego..
Sant eller osant? Nån sa det..
Jag var väldigt självständig när jag var barn.. lösningskonstnär..överlevare..
Bara andra adopterade kan förstå vad dom orden betyder..

Vissa sår läker aldrig..men man kan ha på salva och bandage så att man inte märker dom..så mycket..

Ibland känns det som att mina dikter bara är strunt..som att dom borde finnas i en privat dagbok och inte ha publicerats..
Poeterna i Göteborg var så enormt duktiga..att inte bli berörd var omöjligt..
Jag selekterar mina inlägg numera..dvs alla ser inte alla mina inlägg..och jag skyddar det jag skriver på andra plattformar..
Jag tror inte gott om alla människor som jag har gjort under så många år..

 

Fem sanningar

Den här texten skrev jag för flera år sedan, det var då en sanning och hade styrt mig i många år. Många punkter är fortfarande sanna, men jag lever nu i en varm kärleksrelation och har större trygghet än förr.
Jag tar också mer beslut jag kan stå för också inför andra.

Jag var nyligen på en kurs. En mycket duktig terapeut och livskonstnär ledde oss in mot våra hjärtan och våra stängda dörrar.
Innanför mina dörrar fanns denna sanning som styrt mig. Jag gläntade på dörren. Det är början på något nytt spännande men också oerhört skrämmande.

”Fem sanningar som jag inte vill erkänna för mig själv :

1: När jag var liten saknade jag inget materiellt sett. Jag fick ofta saker jag pratat med mina föräldrar om att jag önskat mig. Jag fick nästan alltid vara med mina föräldrar, både hemma och med på jobbet. Jag fick följa med på resor och de ansträngde sig för att jag skulle ha det bra materiellt och socialt.

2: Jag trivs bra i mitt eget sällskap. Jag känner mig nästan aldrig ensam när jag är ensam. Orsaken till att jag inte har självvald ensamhet mer, är att jag är rädd. Jag är rädd för att de jag älskar och som jag vill ha omkring mig, blir svartsjuk på att jag sällskapar med mig själv, och känner sig utanför. Jag är också rädd för att om jag väljer att umgås med mig själv mer så förlorar jag de jag tycker om och älskar. Därför väljer jag oftast bort självvald ensamhet.

3: Jag litar inte på någon. Inte egentligen. För att jag ska lita på någon så ska den personen aldrig någonsin ha sårat mig. Och det finns ingen sådan fysisk person. Om en person sårar mig så innebär det fysisk och känslomässig smärta. Och jag vill undvika sån smärta. När någon är snäll mot mig så är jag alltid beredd på det värsta, det värsta sveket och det värsta beskedet och det värsta slaget. Det sker sällan med de vänner jag har, men inom mig är jag alltid beredd på att det kan ske.

4: Jag tar sällan eller aldrig beslut som jag står 100 % för och som jag kan stå för inför andra. Jag låter ofta andra ta beslut och kommandot, också kommandot över mitt liv. Därför dras jag till starka människor och det är ofta starka människor jag blir förälskad i. Jag vet också att det här är ett stort svek mot mig själv. Men jag fortsätter göra samma sak gång på gång på gång. Av rädsla av att bli avvisad för att jag visar min egen åsikt och inte omtyckt. Min rädsla för det definitiva begränsar mig och jag vill vara gränslös.

5: Det är nästan ingenting – förutom mina barn och min fru – som spelar någon betydande roll för mig. Jag tror att nästan allt är tillfälligt. Det är bara när något är beständigt i många år som jag sakta börjar tro på att det inte kommer att försvinna. Det känns ibland som om den enda orsaken till att jag ännu lever är att jag tycker synd om de som skulle sakna mig om jag var borta. Jag väntar på att tiden ska bli formbar. Att det förflutna ska komma igen och framtiden ännu är i mina händer. Att det definitiva inte är definitivt. Att de som dött en dag ska möta mig igen. Eller jag dom. Jag förstår inte verkligheten. Inte riktigt.
Ibland känns det som om drömmarna är verklighet och verkligheten en dröm.
Det finns fem också sanningar som jag erkänner för mig själv:

1: Jag har en kronisk magsjukdom. Den går aldrig över och det är en stor sorg för mig. Jag känner mig oförstådd i den sorgen.

2: Mina starka spärrar räddar mig från att bli galen. Men dom håller mig också i en bubbla av känslor.

3: Allt som jag inte dör av kan jag tänka mig leva med. Jag ser ett hopp i varje enskild situation och min överlevnadsinstinkt är starkare än något annat. Och det skrämmer mig.

4: Jag ser mig själv utifrån ibland och tycker jag är en rätt ok person. Samtidigt ser jag mig själv som ett stort original. Jag känner ingen som är som mig. Och då känner jag mig som min egen förälder som måste ha tålamod med mig själv men som samtidigt älskar mig själv. Jag skäller på mig själv ibland men oftast så skakar jag på huvudet och andas djupt.

5: Min största skräck håller jag för mig själv. Jag tror att om jag tänker på det så händer det. Jag fruktar tankens kraft. Den enda person som jag är riktigt rädd för ibland, är mig själv. ..”

Nya tider

Det stundas nya tider. Det gamla måste bort för att ge plats åt det nya. Minnena av det som varit finns för alltid och framkallar leenden och djupa andetag. De goda stunderna minns vi leende för att de gav oss en stund av välbehag. Och de svåra stunderna för att vi överlevde och kom vidare i livet.
Ibland gråter vi, för det gör man när något gör ont. Tårarna blir som en välgörande salva. Allt känns lättare efteråt.

Pappa ska in på en ny ögonoperation nästa torsdag. Jag skojar med honom, säger att han kommer se bättre ut med en ny lins i ögat. Han skrattar tillbaka.
Det finns några få personer i livet som har påverkat en mer än andra. Mina föräldrar är två av dom personerna. Min fru är en annan sån person.

Jag ligger i soffan i huset i Norge. Klockan är 7. Ute har det regnat hela natten. Nu är det blötsnö som kommer ner. Ogästvänligt skulle många säga. Min fru skulle säga att det är helt ointressant. Väder är väder och vi kan inte påverka det.
Vi kan påverka vilka kläder vi har på oss och vilka skor vi sätter på bilen. Min bil har allround skor. Känns lagom kul en dag som denna. Men vem har sagt att livet bara skulle vara kul?

På just denna dag för 12 år sedan, 7 januari 2005, träffade jag min fru för den allra första gången i Wadköping. Senare samma kväll skulle min kusin, ni vet han som var så arg för att han fyllde dan före nyårsafton, ha 40 årsfest. Jag var där med mina föräldrar. Min kusin frågade om jag ville vara kvar på fest hela natten. Jag hade aldrig tackat nej tidigare. Denna gång ville jag hem. Jag skulle ringa en kvinna jag just träffat och som redan flyttat in i mitt hjärta.

Nya tider. Goda och dåliga. Så säger man. Jag tror inte det finns dåliga tider. Bara nya tider. Och nya sätt att handskas med livet. Vissa lär sig detta fort. För andra tar det längre tid. Som för mig.

Vadåra

Ibland skriver man bara för att man måste..och ibland tar energin slut. Man orkar inte bara. Världen är full av krig och hungriga magar..och ljusningen på hemmaplan är bakom hörnet..men det spelar ingen roll. Tar energin slut spelar inget någon roll. När batteriet är slut så är det. Det måste laddas. Man kan inte säga..vad fan tänk på alla dåliga batterier i världen..det hjälper inte. Är batteriet slut måste det laddas. Annars får ett nytt ta vid. Världen överlever ändå.
Visst?

Kanske kommer en ny blogg snart. Eller inte.