A question to God

I have so much to do nowadays..most of my free time i spend at home or planning the drama course i been chosen to run..it’s a small place here so a drama course for young refugees is a big thing..

I haven’t written any poems in two months..yesterday i wrote one..

My problem..if it is a problem..is that i get very emotional of my own poems..which leads to difficulties to read them for an audience..

Well..here it is..my new poem..

” A question to God

Hallo God
It’s me
Your friend on earth
You know me
Who talks to you every day
Me
who updates you
with small things
Me
who never understands why
How and when

I need to ask you
I have a wound in my heart
A deep longing for a loved one
A longing for a person who left me
Much to soon
A person who needed my help
A help that i didn’t understand
How to give
A person who might have stayed
With me a bit longer
If i only had been more wise

I need to ask you
God
How is she
Is she still as happy as she was here
Is she still as funny as she was here
And does she still cook
the great food
that i loved so much

I need to ask you
Can i borrow here for a day or two
I need to speak with her
I need to let her know
That i still love her
That i always will love her
That i did what i could
To keep her here with us
A little bit more
I need to tell her
That i blame my self
For her much to soon
departure
And it’s eating me up
And her hugs would heal my wounds

God
I need to ask her all these things
Can you be so kind
And buy her a ticket
I promise to pay back
I just need to see her
Just for a day
Or two
She was my mother
And she will always live
In my heart ”

Annonser

Nya tankar

Det var en stund sen jag skrev nu. Det har hänt en del sen sista inlägget.
Efter en sommar full av händelser..och en hög med planer inför hösten, så verkar hösten bli mer annorlunda än jag trott.

Jag jobbar full tid natt..har ett bra jobb..men har börjat få ett liv utanför jobbet också. Jag har också börjat se mer klart vilka som är mina vänner..vilka som är glappkäftar..och vilka som stjäl min energi.
Bra tänker ni säkert?..men jag kan säga att inte alla insikter är av godo. Och när man fått en insikt går den inte att sudda ut..nånsin.

Jag tänker på styrkor och svagheter..jag har såna..både styrkor och svagheter.
Jag utmanar mina svagheter..säger att jag kan..mer än nån tror. Jag vill bevisa det genom att göra det jag vill, utan rädsla.

Jag var med på Poetry slam i Göteborg i våras..glömmer det aldrig. Människorna jag träffade där var så äkta..originella..starka..några har jag på Facebook..önskar att jag hade fler där.
Teaterkursen i höst som jag ska leda ska få ett eget inlägg.
Drömmar som uppfylls stärker mig mer än nåt annat.

Jag har tre syskon..alla totalt olika varann. När jag var liten drömde jag om att ha ett syskon..sen blev jag van att bara ha mig själv.
Enebarn heter det på norska..när man är enda barnet.
Enebarn är bortskämda..själviska..ego..
Sant eller osant? Nån sa det..
Jag var väldigt självständig när jag var barn.. lösningskonstnär..överlevare..
Bara andra adopterade kan förstå vad dom orden betyder..

Vissa sår läker aldrig..men man kan ha på salva och bandage så att man inte märker dom..så mycket..

Ibland känns det som att mina dikter bara är strunt..som att dom borde finnas i en privat dagbok och inte ha publicerats..
Poeterna i Göteborg var så enormt duktiga..att inte bli berörd var omöjligt..
Jag selekterar mina inlägg numera..dvs alla ser inte alla mina inlägg..och jag skyddar det jag skriver på andra plattformar..
Jag tror inte gott om alla människor som jag har gjort under så många år..

 

Fem sanningar

Den här texten skrev jag för flera år sedan, det var då en sanning och hade styrt mig i många år. Många punkter är fortfarande sanna, men jag lever nu i en varm kärleksrelation och har större trygghet än förr.
Jag tar också mer beslut jag kan stå för också inför andra.

Jag var nyligen på en kurs. En mycket duktig terapeut och livskonstnär ledde oss in mot våra hjärtan och våra stängda dörrar.
Innanför mina dörrar fanns denna sanning som styrt mig. Jag gläntade på dörren. Det är början på något nytt spännande men också oerhört skrämmande.

”Fem sanningar som jag inte vill erkänna för mig själv :

1: När jag var liten saknade jag inget materiellt sett. Jag fick ofta saker jag pratat med mina föräldrar om att jag önskat mig. Jag fick nästan alltid vara med mina föräldrar, både hemma och med på jobbet. Jag fick följa med på resor och de ansträngde sig för att jag skulle ha det bra materiellt och socialt.

2: Jag trivs bra i mitt eget sällskap. Jag känner mig nästan aldrig ensam när jag är ensam. Orsaken till att jag inte har självvald ensamhet mer, är att jag är rädd. Jag är rädd för att de jag älskar och som jag vill ha omkring mig, blir svartsjuk på att jag sällskapar med mig själv, och känner sig utanför. Jag är också rädd för att om jag väljer att umgås med mig själv mer så förlorar jag de jag tycker om och älskar. Därför väljer jag oftast bort självvald ensamhet.

3: Jag litar inte på någon. Inte egentligen. För att jag ska lita på någon så ska den personen aldrig någonsin ha sårat mig. Och det finns ingen sådan fysisk person. Om en person sårar mig så innebär det fysisk och känslomässig smärta. Och jag vill undvika sån smärta. När någon är snäll mot mig så är jag alltid beredd på det värsta, det värsta sveket och det värsta beskedet och det värsta slaget. Det sker sällan med de vänner jag har, men inom mig är jag alltid beredd på att det kan ske.

4: Jag tar sällan eller aldrig beslut som jag står 100 % för och som jag kan stå för inför andra. Jag låter ofta andra ta beslut och kommandot, också kommandot över mitt liv. Därför dras jag till starka människor och det är ofta starka människor jag blir förälskad i. Jag vet också att det här är ett stort svek mot mig själv. Men jag fortsätter göra samma sak gång på gång på gång. Av rädsla av att bli avvisad för att jag visar min egen åsikt och inte omtyckt. Min rädsla för det definitiva begränsar mig och jag vill vara gränslös.

5: Det är nästan ingenting – förutom mina barn och min fru – som spelar någon betydande roll för mig. Jag tror att nästan allt är tillfälligt. Det är bara när något är beständigt i många år som jag sakta börjar tro på att det inte kommer att försvinna. Det känns ibland som om den enda orsaken till att jag ännu lever är att jag tycker synd om de som skulle sakna mig om jag var borta. Jag väntar på att tiden ska bli formbar. Att det förflutna ska komma igen och framtiden ännu är i mina händer. Att det definitiva inte är definitivt. Att de som dött en dag ska möta mig igen. Eller jag dom. Jag förstår inte verkligheten. Inte riktigt.
Ibland känns det som om drömmarna är verklighet och verkligheten en dröm.
Det finns fem också sanningar som jag erkänner för mig själv:

1: Jag har en kronisk magsjukdom. Den går aldrig över och det är en stor sorg för mig. Jag känner mig oförstådd i den sorgen.

2: Mina starka spärrar räddar mig från att bli galen. Men dom håller mig också i en bubbla av känslor.

3: Allt som jag inte dör av kan jag tänka mig leva med. Jag ser ett hopp i varje enskild situation och min överlevnadsinstinkt är starkare än något annat. Och det skrämmer mig.

4: Jag ser mig själv utifrån ibland och tycker jag är en rätt ok person. Samtidigt ser jag mig själv som ett stort original. Jag känner ingen som är som mig. Och då känner jag mig som min egen förälder som måste ha tålamod med mig själv men som samtidigt älskar mig själv. Jag skäller på mig själv ibland men oftast så skakar jag på huvudet och andas djupt.

5: Min största skräck håller jag för mig själv. Jag tror att om jag tänker på det så händer det. Jag fruktar tankens kraft. Den enda person som jag är riktigt rädd för ibland, är mig själv. ..”

Nya tider

Det stundas nya tider. Det gamla måste bort för att ge plats åt det nya. Minnena av det som varit finns för alltid och framkallar leenden och djupa andetag. De goda stunderna minns vi leende för att de gav oss en stund av välbehag. Och de svåra stunderna för att vi överlevde och kom vidare i livet.
Ibland gråter vi, för det gör man när något gör ont. Tårarna blir som en välgörande salva. Allt känns lättare efteråt.

Pappa ska in på en ny ögonoperation nästa torsdag. Jag skojar med honom, säger att han kommer se bättre ut med en ny lins i ögat. Han skrattar tillbaka.
Det finns några få personer i livet som har påverkat en mer än andra. Mina föräldrar är två av dom personerna. Min fru är en annan sån person.

Jag ligger i soffan i huset i Norge. Klockan är 7. Ute har det regnat hela natten. Nu är det blötsnö som kommer ner. Ogästvänligt skulle många säga. Min fru skulle säga att det är helt ointressant. Väder är väder och vi kan inte påverka det.
Vi kan påverka vilka kläder vi har på oss och vilka skor vi sätter på bilen. Min bil har allround skor. Känns lagom kul en dag som denna. Men vem har sagt att livet bara skulle vara kul?

På just denna dag för 12 år sedan, 7 januari 2005, träffade jag min fru för den allra första gången i Wadköping. Senare samma kväll skulle min kusin, ni vet han som var så arg för att han fyllde dan före nyårsafton, ha 40 årsfest. Jag var där med mina föräldrar. Min kusin frågade om jag ville vara kvar på fest hela natten. Jag hade aldrig tackat nej tidigare. Denna gång ville jag hem. Jag skulle ringa en kvinna jag just träffat och som redan flyttat in i mitt hjärta.

Nya tider. Goda och dåliga. Så säger man. Jag tror inte det finns dåliga tider. Bara nya tider. Och nya sätt att handskas med livet. Vissa lär sig detta fort. För andra tar det längre tid. Som för mig.

Vadåra

Ibland skriver man bara för att man måste..och ibland tar energin slut. Man orkar inte bara. Världen är full av krig och hungriga magar..och ljusningen på hemmaplan är bakom hörnet..men det spelar ingen roll. Tar energin slut spelar inget någon roll. När batteriet är slut så är det. Det måste laddas. Man kan inte säga..vad fan tänk på alla dåliga batterier i världen..det hjälper inte. Är batteriet slut måste det laddas. Annars får ett nytt ta vid. Världen överlever ändå.
Visst?

Kanske kommer en ny blogg snart. Eller inte.

2016

Blogg 2016

Årets sista blogg. Jag har skrivit denna blogg i många år. Att skriva är en resa. Jag har rest mycket. En del resor är som mjuka smekningar. Andra är som en käftsmäll.
Det här året har varit ett skitår på många sätt. En del bra saker har hänt. Universums lag. Men det har varit ett svårt år. Så många krig och så många lidanden.

Mamma ramlade i Mars. Hon skadade ryggen och hamnade på sjukhus. Hennes njursvikt blev klar för mig, hur jobbigt hon haft det och hur länge hon inte sovit en hel natt. Vi snackar år.
Mamma kom aldrig hem igen. Hon dog 7 maj på ett boende hon inte ville bo på. Jag satt på tåget. Klockan var 02.30 när sköterskan från boendet ringde. Jag hann inte dit. Nu efteråt förstår jag att det var bäst. Hon hade inlett sin dödskamp redan på fredagen då pappa besökte henne. Han sa adjö till henne då. Det var förmodligen strax efteråt hon på sin dödsbädd blev bestulen på sitt halsband. Den guldring som min pappas farmor hade och som han gett mamma i gåva för länge sen. Saken är polisanmäld men numer nedlagd. Kommunen har gjort en Lex Sara anmälan. Men halsbandet är borta.

Men minnet av mamma och hennes små kloka ord, hennes glädje och optimism, hennes nybakade bullar och många kakor och vackra kreationer, den minnet lever inom mig för alltid.

Min skräck för det definitiva, det som är oåterkalleligt har fått sig en törn. Inget varar för evigt. Inget.
Så 2016 har varit ett skitår. Men ur skit kommer det rena. Jag ser fram emot 2017. Det kan bara bli bättre. Det kommer att bli ett nytt år. Början på något nytt. Val som har skrämt mig, är jag nu tvungen att ta. Vägar som känts främmande måste jag nu utforska.

Min kamp och min rädsla är inte viktig. Jag är inte viktig. Inte i det stora hela. Men jag är viktig för mina allra närmaste. Det har jag förstått. Alla för sin kamp. Alla skrattar och gråter och älskar av alldeles egna anledningar.

2017 är nära. Jag har många mål inför året. Dom får ni inte veta. Men dom finns där. Och jag finns där.
Alla vill lämna några spår efter sig när de dör. Jag vill det också. Och jag vill hålla minnet levande efter de dom dött som jag älskat.
Rummet i mitt hjärta efter de som bott där kommer vara tomt, men jag ska hylla deras minne för evigt.

Gott Nytt År!

A thousand stars

Thousands stars in the sky
Sometimes i stand looking at them
Asking why
Why is the stars so many
When some people
Doesn’t have a penny
Why shines the stars so bright
When most people thinks violence is right

If every star was a tear on your cheek
You would be considered
As weak
If every star
Was a bowl of tar
You could use it on the crocks
A place them
on thousands hooks

Please listen to my voice
Hear it
It’s not noise
See the good in every man
Believe that everyone can
Now give me a smile
And a word of joy
And don’t treat people
As there where a toy