Glimtar……

…Som när vi skulle åka och hyra film på macken. Vi cyklade dit och såg att det blev mörkare och mörkare. När vi hade kommit ungefär halvvägs så började det att ösregna. Då menar jag verkligen ösregna. Det vräkte ner. Om jag hade stått med kläderna i en dusch med fullt tryck på hade jag inte blivit blötare än vi blev nu. Vi tog oss sakta fram i ösregnet till macken. När vi kom dit så parkerade vi cyklarna. Det rann om oss. Vi hade sommarkläder på oss och inte alls något skydd. Ingen luvtröja eller vattenavvisande jacka. Jeansjacka och tygjacka och jeansbyxor och skor. När vi gick in i videobutiken vid macken så klafsade det om oss. Det blev våta fotspår där vi gick och små vattenpölar i butiken när vi stod och valde film
Naturligtvis så slutade det regna då. När vi valt film och skulle bege oss hemåt började himlen ljusna. Vi kunde bara skratta när vi cyklade hemåt helt genomvåta.

—————————————————————————————————————
…….och så skulle vi åka ut med en kompis båt. Vi gick tillsammans ned mot båtbryggan, min bästis och jag. Vi gick ut på bryggan där kompisens båt  var. De var redan där och precis när vi skulle gå ombord så kom jag på att jag glömt något hemma. Jag sa åt dom att vänta på mig och sprang i full fart hemåt. Jag hämtade det jag glömt och sprang i full fart tillbaka till bryggan. Jag såg att de kastade loss snöret och ökade farten. Min bästis satt i fören med benen dinglande ned mot vattnet. Jag kom fram till båten och den var precis på väg ut från bryggan. Jag famlade efter något att ta tag i för att dra in båten så jag kunde hoppa ombord. Jag fick tag i något och drog. Och det plaskade till. Jag hade fått tag i min bästis ben och drog det mot mig. Vilket resulterade i att han for med ett plask ner i vattnet framför båten. Oj sa jag. Han kom upp med huvudet ovanför ytan och den andra kompisen hjälpte honom upp i båten. Med blixtens hastighet kom min bästis upp på benen och hoppade vigt över till bryggan där jag stod. “Nu du“.. Sa han och jag visste exakt vad jag måste göra. Jag vände på klacken och började springa. Allt vad jag orkade med min arga bästis efter mig. Vi sprang hur länge som helst för vi hade ungefär lika bra kondition båda två. Till slut så sprang jag ifrån honom. Han skrek efter mig att  jag skulle nog få när han fick tag i mig. Två timmar senare var vi sams igen. Jag bad om ursäkt  och han skrattade åt händelsen med blandat med lite svordomar. Dagen efter åkte vi ut med vår kompis båt och då gick vi ombord utan missöden.

—————————————————————————————————————

…..och så åskade det rejält ibland. Åskan kom och det dånade över sjön. Vi stod ute och tittade på blixtarna. De vuxna satt och spelade kort. Det regnade rejält ute. Vi kom på att vi ville gå hem till min bästis hus. Så vi tog sats mellan några blixtar och började springa allt vad vi kunde. Vi sprang på stigen med blicken sneglande uppåt. Det gick bra tills vi var nästan hemma hos min kompis. Då small det till så hela marken skakade. Och vi blev vettskrämda och vände och sprang tillbaka hem till mig. Vilket naturligt vis tog mycket längre tid än om vi bara fortsatt springa hem till min kompis. Men rädslan gjorde att vi inte kunde tänka på vad som var smartast. Så vi sprang tillbaka. Vi kom på vad vi gjort när vi kom in i mitt hus. Vi skrattade båda åt vår dumhet. En halvtimma senare hade det slutat blixtra och vi kunde gå lugnt till min kompis hus.

—————————————————————————————————————
….vi skulle åka tillsammans till skolan, mina klasskompisar och jag. Vi möttes upp på våran gård och började cykla iväg. Vi tävlade lite och jämförde våra cyklar. Vi visade varann att vi kunde cykla utan att hålla i styret. Vi kunde ta fart och cykla upp på bakhjulet en kort bit. Så sa en av mina klasskompisar till mig att man kunde korsa händerna på styret när man cyklade. Och så frågade han om jag vågade göra det. Självklart sa jag för jag älskade att cykla och var rätt duktig på det. Jag ökade farten lite och satte höger hand på vänster styre och vänster hand på höger styre. Ja det gick nog bra. I cirka fyra meter. Sen kraschade jag i full fart in mot trottoarkanten på cykelbanan och fortsatte in i buskarna. Chocken över att ha kraschat var nog större än  smärtan av de alla taggar som satt sig i låren och på baken. Mina klasskompisar skrattade så de tjöt. Efter några minuter och när jag rest mig upp så förstod jag att de skojat med mig. Det blir ju tjing tjong i hjärnan när du byter händer fattar du väl, sa de. Jaha sa jag  och började skratta jag också.

—————————————————————————————————————

…..ja någon måste ju vara Staffan stalledräng. Vi hade övat inför julsången i vår klass 5 c. Jag fick uppgiften att vara Staffan stalledräng. Det gick ju bra. Vi övade och jag kunde sången utantill. Jag hade med mig ett lucialinne som jag hade fått av mamma. Det var tunt och långt. Det räckte ända ner till marken. Jag gick in till grupprummet bredvid klassrummet och bytte om. Jag tog av mig byxor och t-shirt och tog på mig lucia linnet. Sen kom jag ut till de andra. Det var en lucia, flera tärnor och några tomtar. Och så jag. Stalledrängen. Vi gick i samlad trupp mot matsalen och gick in. Det var fullt av folk där. Alla klasser var där. Från klass 1 till klass sex och alla hade A-B-C i sina årskurser. Och så lärarna och rektorn.  Lucian gick först, sen tärnorna och sen kom jag tillsammans med tomtarna sist i vårt luciatåg. Luciasångerna sjöngs upp som vi hade övat in dom. Sen blev det min tur att sjunga solo.

Lucian och tärnorna trädde åt sidan och jag gick fram. Jag hörde ett skratt från församlingen. Jag förstod inte vad det var utan började sjunga som jag hade lärt in. Staffan var en stalledräng, vi tack om nu så gärna……nåt sånt blev det. Jag sjöng och det blev rätt bra. Solo i matsalen fullt med folk. Jag var rätt nöjd med mitt framträdande. Lucian kom tillbaka på scenen efter att jag var färdig och efter några sånger så tågade vår klass ut ur matsalen. Min fröken kom fram till mig och sa: Du kanske skulle haft några lite mindre färgglada kalsonger”. Jag tittade ner och upptäckte att mina orange kalsonger med vita stripes lyste igenom mitt tunna lucialinne som en lampa. Jag förstod att jag stått inför hela skolan med detta. Jag skämdes jättemycket och skyndade ut mot klassrummet igen. Vilket naturligtvis var lite onödigt. Jag hade ju redan stått på scenen i mitt linne och skolgården var helt tom på folk. Alla satt fortfarande kvar i matsalen och fnissade. Jag fick höra om detta ett tag efteråt från mina klasskompisar som sett det hela tiden men inte sagt något. Med tiden förstod jag också det roliga i det hela och nu är det ett varmt minne av mitt första scenframträdande när jag gick i femte klass.

Visst är livet fullt av godbitar bara man tänker efter…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s