Några ord i juletid…..

Julen har passerat. En av årets absoluta höjdpunkter har kommit och gått. Skuggan finns fortfarande kvar. Det är annandag jul. Känslan finns också kvar. Och allt det fina julpyntet. Granen. Musiken. De ljuva toner som klingar och omfamnar hela mitt sinne och som sjöngs i lägenheten. I juletid sjunger man. Här sjöngs det. Högt och lågt.  Bra… bättre …bäst. Jag sjunger också. Tyst. Någon gång…ja ja. Om jag vågar…..någon gång ska jag sjunga ut. Varför är det otäckare än att spela teater? Än att visa sina skrifter och vänta på reaktionerna? Än att ringa nödvändiga jobbiga samtal? Någon gång ska jag.

Och julklappar…julegavor…blommor och mat….julkort och julsamtal….allt har ordnats med glädje och förväntan. Och jo, det blev bra. En härlig julafton, god mat och god dricka, svag och stark. Och vi har umgåtts. Mest hemma. Men också med de som inte bor där vi bor. Tanken med julen ska ju vara, borde vara, förmodas vara och förhoppningar om att vara en glädjens högtid då man ska ge mer än man får och laga mat och dagar med något utöver det vanliga. För julen är inte vanlig.  Den har funnits länge men den är ju faktiskt bara en gång om året. Så vanlig är den inte. Eller? Den är i alla fall underbar. Och det där pirret.  Det där pirret försvinner faktiskt inte när man blir stor, Vuxen. Äldre. Det finns kvar. Känslan, lukten och förväntan finns där. Man får andra tankar, andra vanor och andra människor omkring sig. Men julafton är ändå en dag som man längtar till och pratar om långt före och efter den har varit.

Det är också en brytpunkt. Mörkret kommer och växer fram till tiden runt jul. Sen vänder det. Efter jul blir det ljusare. När julafton varit så blir dagarna längre, ljuset stannar längre motar bort mörkret längre och längre bort på dagen. Här uppe i norr så blir detta än mer påtagligt. Solen som blygt gömt sig bakom fjälltopparna kommer att försiktigt, dag för dag, att titta upp som ett nyfiket litet barn. Och jag lovar… vid första anblicken kommer den att möta glada miner. Förväntansfulla människor som väntar på att den ska börja sprida värme igen. Och det gör det. För även om det kan vara bistert kallt så värmer solen så fort den kikar fram. Och man påverkas i hela kroppen. Pirret. Föraningen om våren. Som människa är man lite otålig. Men här kan man inte skynda. Det är långt förutan vår kontroll. Tack och lov. För när väl värmen kommit och vinterjackan inte längre behövs så känns det som att man verkligen förtjänat värme efter en lång vinter. Måhända en lång vacker, underbar och gnistrande vinter. Och kylan kan vara härligt frisk i lungorna. Ändå så påverkar det oss inte alls på samma sätt som den första vårdagen.

Den första vårdagen. Den finns där. Den första. Och vem bestämmer vilken dag som är den första vårdagen? Det gör man själv. Det är känslan som avgör vilken dag det är. Det kan vara några dagar i slutet av mars då man ser de första tecknen på blomskott på en torr och solig plats. Eller det kan vara i mitten av april då man för första gången kan gå med bara armar mer än tio minuter utan att känna en sval bris. Eller också i början av maj då allt börjar leva igen på allvar. När man nästan kan höra hur det växer, hur träden och blommor och gräs sträcker på sig efter en lång vinterdvala. Det är känslan som avgör vilken dag som är det första vårdagen.

Allt börjar leva. Allt som man vetat om men inte sett på många månader börjar leva och växa igen. Och det börjar surra av insekter och krypa på marken av småkryp. Allt finns där. Sen kan man bli irriterad på myggor, getingar, klegg eller bromsar på svenska och myror som inte alltid är välkomna där man sätter sig i gräset eller på en sten vid vattnet. Men jag lovar, om de inte fanns där, om det var tyst i luften, helt tomt på småkryp  på marken i skogen och man inte fick ett enda myggbett. Gissa om man skulle sakna det.  Så jag är nöjd och lycklig att jag finns här. Att jag finns överhuvudet taget och att jag har årstider där jag lever. Tror ju att man behöver alla årstider. Om det inte finns där man bor så reser man till ett ställe där det finns.

Sen kan man ju längta. Och det gör jag en del. Men det är bara nyttigt. Drivande. Och förhindrar effektivt stagnation. Men man måste leva i nuet. Släng bara en blick i backspegeln. Inte bli stirrande. Och njut. Var inte självisk men älska dig själv. Och bekämpa dina inre strider med vapen som du får av erfarenhetens förråd. Gå ut som en segrare och njut av livet. Dela med dig av bekymmer men häng inga kvarnstenar runt dina närmastes axlar. Och framför allt. Ljusa tankar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s