Tre noveller som kan bli vuxna.

Från ett lite mildare Nord-Norge där jag blandat min dag med tankar om de semesterlistor som skall in – ljuva sommardagar med surr av bin och lukt av nyslaget gräs – och mer än en glutt på den bergstopp där solen om några veckor kommer att titta upp –  tänkte jag ge mig i kast med några av de historier som snurrat i mitt huvud ett tag och som bara längtat efter att komma ut och andas den friska luft som bara en ordbehandlare eller ett papper med en penna kan ge en ivrig nyfödd historia.

Jag har tidigare skrivit i min blogg att jag skriver för att jag älskar att skriva. Om någon tycker om det jag skriver så blir jag glad. Det sporrar mig och jag har blivit det många som skriver har en önskan  om att bli när de skriver – lästa.

Nu kommer första kapitlet i  tre korta noveller som kan bli vuxna. Jag menar att de kan växa och bli längre om jag tycker om dom. Och om någon mer tycker att de är bra och bör få en framtid. Det är noveller i tre olika genrer. Jag vet inte vad jag tycker om mest att skriva om. Kanske det oförutsägbara. Visst är det så att den bästa filmen och den bästa boken slutar på ett sätt som man inte alls väntat sig? Och många historier slutar med någon form av öppning för en fortsättning så att det inte är omöjligt att fortsätta historien om man vill och om historien möts av en positiv publik. Lite svårt nu eftersom min mening är att de här novellerna ska bli större. Men jag håller tanken levande. Till senare……

——————————————————————————————————–

EN PÄRLA I AFRIKA

Jonas slog igen bildörren. Han var sur. Han brukade inte ha morgonhumör men den här morgonen så hade saker inte gått som de brukade. Han hade vaknat före väckarklockan och redan då hade han suckat tungt. Han behövde verkligen sova, åtminstone till klockan ringde Han hade jobbat sent med ett projekt som han fått direkt av sin chef. Han hade skrivit en annons som visat sig blivit en  succe för några veckor sen och inbringat  en hel del pengar till den annonsbyrå han jobbade på. Chefen hade kommit och frågat honom om han ville bli byråns pionjär inom ett helt nytt område. Han skulle skriva en annonsserie riktad mot små företag där han erbjöd byråns hjälp att marknadsföra företagen i Afrika. Det stora företag som byrån blivit anlitat av behövde de små företagens hjälp att etablera en turistnäring i centrala Afrika. Det nya och banbrytande var att hela turistnäringen med både byggnation och markservice skulle utföras av lokalbefolkningen. Det låg en massa småbyar runt området som var utsatt att bli det nya turistcentret och med hjälp ett expertteam från Sverige skulle hela centret byggas upp i en anda som skapades ur platsens ursprung och seder men med erbjudande av moderna lockelser såsom Spa med lokala behandlingsmetoder, utflykter på savannen med övernattning bredvid både lejon och gaseller och fisketurer i egenbyggda träkanoter av urholkade stockar.

Jonas hade med förtjusning tackat ja till att skriva en annonsserie och erbjuda småföretagen  en lovande utlandsmarknad för deras tjänster inom entreprenad och transport av både turister och underhållsmaterial. Han hade jobbat nästan dygnet runt med annonsserien och den började bli färdig. Han behövde bara lite hjälp av en god vän som var fotograf. Han behövde bilder från området och hans vän hade jobbat på ett lokalt sjukhus i närheten av de små byarna i området och kände väl till både området och kunde tala språket. Han hade en svensk mamma men hans pappa kom från en av byarna i området.  Och idag hade han stämt träff med sin vän för att bestämma hur de kunde få bra bilder till annonserna.

Först så hade han råkat ha ner sin klockradio så den gick i bitar. Och när han gått upp för att plocka upp bitarna så trampade han på en vass bit som skar upp ett sår på foten. Efter att han plåstrat om foten, samlat upp bitarna efter klockradion och ätit en snabb frukost och gjort sig klar i badrummet hade han exakt fjorton minuter på sig att ta sig till andra sidan staden. Och det hade snöat på natten så han var tvungen att både borsta snö och skrapa bilen. Till råga på allt så var hans handskar kvar på jobbet. Så när han smällde igen bildörren och äntligen började åka mot staden så var han både varm i kroppen och iskall på fingrarna. Därför kände han sig minst sagt sur. Han hoppades att mötet med vännen skulle göra honom glad igen. Det var en av hans bästa vänner och han såg fram emot att träffa honom igen. Efter några kilometers bilfärd började han le åt minnen som de två vännerna hade tillsammans och det dåliga humöret var som bortblåst.

Han kom fram till sin väns kontor en kvart för sent och skulle precis gå ut bilen då hans vän Pontus kom ut genom dörren från sitt kontor och vinkade till honom. Han kom fram till bilen och steg in. “God morgon Jonas. Vi ska åka iväg till en tjejkompis till mig. Hon vill gärna vara med på ett hörn och hon har många kort av den del av Afrika som vi ska jobba med”. Så där spontant överraskande utspel som han alltid hade som hobby. Andra hade kanske blivit irriterade men Jonas tyckte det var spännande. Dessutom blev det nästan alltid mycket bättre resultat av hans idéer än vad man kunde ha hoppats på från början. Jonas skrattade till och började köra iväg mot östra delen av staden. Efter tio minuter var de framme. Ett stort vitt hus med garage och en imponerande trädgård var deras mål. De steg ur bilen och gick fram till ytterdörren av vitmålad furu och ringde på. Utan att vänta på svar öppnade Pontus dörren och dom steg på in i huset. En kvinna i Jonas ålder log mot dom och hälsade dom välkomna. Hon hälsade på Jonas och var glad över att hon kunde få vara med på projektet. Han hade egentligen aldrig sagt varken ja eller nej till hennes medverkan, men det sa han inte. Han litade på sin väns omdöme och log tillbaka.

Dom jobbade hela dagen med att plocka ut de bästa fotografierna som låg framlagda över det stora bordet i arbetsrummet. Han var mer än nöjd med de foton som blivit utvalda. De skulle göra sig bra på den annonsserie som var nästan klar. När klockan började närma sig fyra på eftermiddan så bestämde de att de skulle fortsätta på Jonas kontor tidigt nästa dag. Pontus var tvungen att ge sig ut på ett annat jobb men Jonas frågade hans tjejkompis Kristin om hon ville följa med och äta en bit mat och prata om projektet lite mer. “Jag vill gärna följa med men jag vill inte prata något mer om projektet idag. Jag vill veta lite mer om dig”, sa hon och log. Jonas blev varm och kände att hans kinder blev röda. Han log tillbaka och de gick ut till hennes bil. Dagen hade absolut blivit bättre än den börjat.

——————————————————————————————————–

Nisses utflykt

Nisse var en katt. Han bodde med sin matte i en lägenhet till vänster om den lilla sandlådan. Det var den där sandlådan som gick så bra att lukta i och så var den en utmärkt toalett tyckte Nisse. Han brukade gå dit så fort matte släppte ut honom ur trappgången. Lukterna som kan kände var så spännande och påminde honom om en kompis han haft när han var liten kattunge. Matte hade kommit hem med en liten tjejkatt när Nisse var kattunge. Han blev glad för då hade han någon att brottas med och bita. Katttjejen var inte lika stark som honom, åtminstone tyckte han det, men hon var lika busig och det var hon som kom på att man kunde klättra i gardinerna. Inte han som matte trodde. Men det var han som fick bannor och blev buren till kattkorgen. Katttjejen hoppade upp bredvid lillmatte som var en liten variant av matte. Kortare och mycket busigare än matte. Lillmatte brukade ha roliga vita snören som han fick leka med. Det var jättekul. Han förstod inte varför matte blev arg på lillmatte. Hon hade tagit dom vita  snörena från skorna i hallen och bundit ihop dom som ett långt snöre. När Nisse var i det stora rummet med den fyrkantiga lådan med bilder som rörde sig, matte kallade den teve, så stod lillmatte i köket och drog i snöret så Nisse kunde jaga snöret genom hela det stora rummet in i hallen där skorna stod och ut i köket. När han fick tag i snöret bet han så hårt han kunde och fick en gratisskjuts ut i köket på det hala golvet. Det var jättekul. Men sen när matte kom hem så lät hon så högt mot lillmatte att han la sig under den stora soffan. Matte tyckte inte om att alla mattor låg i en stor hög i hallen och att nisse använt de nya handdukarna som kissplats. Han var ju kissnödig och så var de nya handdukarna så bra att vässa klorna på. Förstod inte matte det?

Nu var Nisse två år och kattjejen hade flyttat. Det kom en annan matte och tog tjejen med sig. Nisse tyckte det var tråkigt för nu hade han ingen att brottas med och springa ikapp med i det stora rummet med bildlådan. Men lillmatte var lika busig som han och de brukade busa i lillmattes säng. Fast dom fick göra det när matte var ute för efter att han kissat i lillmattes säng så lät hon så där högt igen när hon upptäckt det. Den stora soffan var en bra plats att gömma sig på. Bara det inte var så mycket vita luddiga bollar där under, dom killade på nosen.

Nu hade matte hållit på i köket i en lång stund. Det luktade starkt av det där varma som matte brukade dricka och så hade matte gjort en massa stora matbitar som hon lagt korv och något annat på. Nisse trodde det hette smörgåsar för det brukade matte prata med lillmatte om. Matte ville att lillmatte skulle äta det på morgonen innan lillmatte gick iväg. Hon brukade locka på Nisse och när inte matte såg det så gav hon honom de små korvbitarna som matte lagt på lillmattes smörgås. Lillmatte var bra att ha när Nisses kattskål var tom. Han brukade stryka sig mot lillmattes ben och spinna så brukade hon ge honom lite korvbitar och något annat som var lite mer salt och tjockare än korv. Kunde det heta skinka? Nisse trodde det för matte brukade prata om det också. “Är skinkan redan slut” brukade hon säga. Nisse förstod ingenting. Han hade ju ätit skinka hela morgonen.

Till slut var matte klar och lillmatte kom hem. “Nu ska vi åka”, sa matte och tog Nisse och stängde in honom i kattburen som han brukade få vara i när de åkte med den där stora plåtsaken som gjorde att både sandlådor och träd och andra katter bara rullade förbi. Han trodde det hette Bil. “Nu ska vi åka ut till den stora ängen på pick-nick” sa matte och så gick dom iväg. Nisse brukade alltid må lite dåligt när lillmatte bar på kattburen för hon brukade svänga den fram och tillbaka så Nisse blev helt yr och alla skinkbitar verkade bli levande i magen. När de kommit fram till plåtlådan, bilen, och Nisse blev placerad bredvid lillmatte började träden och sandlådan att röra på sig och försvinna. Nisse trodde kanske att det kunde vara så att plåtlådan  rörde på sig Men han var inte säker. Han satt ju stilla och efter en stund brukade han bli trött och somna.

Svarta gärningar

Peter ryckte till. Hans telefon ringde så högt att han höll på att spilla ut kaffet. Han måste skruva ner ljudet, åtminstone en nivå.  Han jobbade som polis och hade nattskiftet i natt. Efter att ha haft två lägenhetsbråk, en misshandel och två omhändertaganden av några fulla ungdomar hade klockan blivit kvart över tre. Han hade svängt in på Lindas kafé och satt sig ner för att ta lite kaffe och slappna av lite. En del nätter var det ingenting och vissa nätter var för jäkliga. I natt hade det varit rätt mycket men det hade gått bra. Han hade medlat i lägenhetsbråken och misshandeln hade han tagit hand om genom att skjutsa killen som blivit misshandlad ner till akuten för omplåstring och en check av en skada på benet. Den där snygga sköterskan  hade jobbat i natt och han hade bytt några ord med henne. Hon hade alltid tackat nej till hans förslag om att gå på bio men i natt hade hon sagt att han skulle ringa henne dagen därpå, framåt kvällen. Han kände sig glad och satt precis och lät tankarna gå iväg mot en spännande fortsättning på en eventuell biokväll när hans telefon ringde.

“Ja det är Karlsson”, svarade han. “Vi har fått rapport om ett inbrott på Stegvägen 3” sa telefonrösten. “Ok jag kollar det” sa Peter och stängde telefonen. Han reste sig och drack upp sitt kaffe stående. Stegvägen var i närheten av kaféet och skulle bara ta fem minuter att åka till. Han kände att hans puls började stiga och gick sa hej då till Linda som låg tillbaka.
Han rullade sakta mot Stegvägen och stannade till utanför nummer 3. Han såg utöver ett stort grått tegelhus med åtta  lägenheter och hans blick fastnade vid ett fönster på andra våningen. Det löpte en brandstege utanför fönstret som var krossat. Han såg ett svagt ljus längre in i lägenheten och tänkte att gärningsmannen kanske var kvar i lägenheten. Han rapporterade in till centralen vad han sett och att han tänkte gå in och kolla i trapphuset. Han önskade ibland att de jobbat två och två som de gjorde i de större städerna. I en liten stad så fanns det varken behov eller pengar för att jobba två så Peter jobbade oftast ensam om det inte fanns extra skäl till att vara två poliser på plats.

Han gick försiktigt in i trapphuset och började gå uppför trappan. Han hörde ett svagt ljud från våningen på nästa plan i trapphuset. Han gick vidare och skulle precis gå uppför nästa trappsteg när dörren på första planet öppnades. En gammal dam tittade ut. “Hej, det var jag som ringde. Det var sånt klirr utanför. Har dom slagit sönder en ruta” frågade hon. Hennes röst ekade i trapphuset och ljudet från övervåningen  tystnade. “Ja, var snäll och gå in och lås dörren igen”, svarade han och skyndade mot lägenheten på nästa plan. När han kommit upp så upptäckte han att lägenhetsdörren stod på glänt. Han skulle precis gå in då han hörde någon springa i trappen några våningar upp. Han sprang snabbt upp mot de övre våningarna och såg en mörk figur försvinna in genom en vindsdörr. Han saktade ner och gick försiktigt mot vindsdörren, beredd på både försvar och omhändertagande. Han öppnade vindsdörren och kikade försiktigt in. Vinden var mörk men han såg att takluckan var öppen. Efter en snabb blick över vindsutrymmet så skyndade han mot luckan och började klättra upp på den smala trästegen. Han kikade försiktigt ut över taket och såg precis den mörka figuren försvinna över kanten på det platta taket. “Stopp, polis. Stanna där ni är”, ropade han men figuren som försvunnit över kanten visade sig inte mer. Han gick fram till kanten och kikade ner.  Brandstegen som löpt förbi det krossade fönstret kom upp på taket här och långt ner såg han den mörka figuren ta mark och springa bort mot gatan. Han gick in i en grön Mazda som stod längre ner på gatan. “MC…”. Peter hann inte läsa mer av nummerplåten innan bilen försvann med en rivstart.

Han klättrade ner på vinden igen om ner till lägenheten som figuren kommit ifrån. Det knastrade under skorna på honom när han steg in i lägenheten. “Hallå, polisen här. Är det någon här” ropade han svagt in mot lägenheten. Det var ingen mening med att väcka de grannar som ännu sov. Han hörde ett svagt ljud från köket och gick in i det. På golvet låg en äldre man och gnydde. Från huvudet rann det sakta blod och Peter skyndade fram till mannen och  tog en handduk från en krok och baddade försiktigt på såret. “Hur mår ni, är ni allvarligt skadad?” frågade han. Mannen såg på honom med förskrämda ögon. “Det är ingen större fara med mig, men de tog medicinen”, sa han med låg röst. “Vilken medicin?” frågade Peter. Mannen pekade på ett papper som låg på bänken bredvid diskhon. Peter tog pappret och läste på det. Det var ett utskrivet recept på en sorts medicin som skulle tas tre gånger om dagen. “Det är min frus medicin”, sa mannen. “Jag har beställt en ny sorts medicin till henne som ska hjälpa mot hennes sjukdom. Hon har sjukdom som gör att hennes egna celler äter upp sin egen cellvävnad och förtvinar kroppen. Det där är en ny medicin som kan rädda hennes liv. Jag har betalt dyra pengar för det och beställt den från Amerika.

Peter hade larmat ambulans och efter en liten stund var den framme.  De två skötarna la mannen på britsen och bar ned honom till ambulansen. När de skulle stänga dörren till ambulansen så ropade mannen på Peter. När han kommit fram till mannen så viskade han: “Jag måste ha tag i medicinen. Min fru dör om hon inte får den och den är svår att få tag i. Lova mig att ni hjälper mig att få tag i den”. Peter lovade att han skulle göra vad han kunde och såg ambulansen åka iväg. Det var inte lätt att få tag i inbrottstjuvar och särskilt inte om man bara såg en mörk siluett i natten. Men han hade i alla fall sett vilken bil som kört iväg och början numret på nummerskylten.
Han gick mot huset och såg upp mot det krossade fönstret.  Tjuven hade krossat fönstret mitt i natten. Han måste ha förstått att det skulle höras av dom som bodde i lägenheten och grannar. Och varför hade han tagit en medicin som bara en person med den speciella sjukdomen hade nytta av? Han skulle skriva dessa funderingar i rapporten och vände sig för att gå iväg då han såg en papperslapp ligga på marken. Han tog upp lappen och såg att den innehöll ett mobilnummer. Han tog sin tjänstetelefon och slog numret. Efter tre signaler svarade en man: “Yes, this is doctor Cambell”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s