Januariblog

Ja precis så är det. En januariblogg. En  blogg om livet just nu. Två veckor innan vi ser solen här uppe i norr. Det är min första vinter här uppe så jag visste inte vad jag skulle förvänta mig när vi började närma oss hösten och det plötsligt började  bli mörkt på kvällarna. Alla somrar jag varit här så har det varit ljust dygnet runt. Nåt som också kändes konstigt men helt fantastiskt första sommaren. Jag tycker fortfarande det är underbart att kunna sitta och sola mitt i natten här uppe utan minsta antydan till mörker. Det kan bli lite skugga när solen går bakom ett fjäll men det är fullt dagsljus hela sommaren dygnet runt. Och en bra bit på våren och över hösten.

Men nu har det varit mörkt ett tag och vi börjar närma oss slutet på mörkertiden.

Jag har cirka två mil till jobbet och det åker jag nästan dagligen. Om inte jag jobbar så jobbar min andra hälft.  Min andra hälft. Man är ju förstås en egen person men om men lever ihop länge och förstår varann, går på samma våglängd och strävar och samma håll och älskar varann – då känner man sig halv om man inte är tillsammans. Det fungerar. Livet är full av svängar och ibland måste jag ta till vänster och min fru till höger. Men vägarna går alltid ihop en bit längre fram. Och vi hamnar alltid på samma parkering. Vårt hem. Visst fungerar det. Men det är nåt som fattas när man inte är tillsammans. Alla som levt ihop och lever ihop vet vad jag menar.

När jag åker mot jobbet så åker jag över två fjäll. Åtminstone tror jag det. De som bott här länge skulle kanske förklara det på ett annat sätt. Men vägen mot jobbet går uppför en mil. Och så  nedför en mil. Upp och över fjället och ner på andra sidan. Ner på Sjövägen. Ett annat uttal på norska förstås och stället heter Salangen i stället för Lavangen. Men  det är en liknande plats som ligger inbäddad mellan flera fjäll med fjorden som omger husen. Det är faktiskt väldigt vackert. En fin vy. En visuell godispåse när man står och ser ut över de mäktiga omgivningarna.

Jag läser en del om Örebro. Jag går in på nätet och läser den lokala nättidningen  för Örebro. Och jag hör på Radio Örebro. Och jag tycker om att höra vad som händer. Och vet ni? Vi pratade precis om det i dagarna. Även om det kan låta luddigt så förstår man bättre dom invandrare som kommit från världens alla länder och som man möter både här och i Örebro. Vi lyssnar på svensk radio och läser svensk dagstidning på nätet. Vi pratar – i och för sig en del “Svorsk” – men ändå mestadels svenska hemma och med varann. Och möter man någon svensk på jobbet eller i butiken så känner man en gemenskap även om man aldrig mött personen förut. Och då handlar det  bara om Sverige och Norge. Det är ganska lätt att tänka sig  hur en person från andra sidan jorden känner sig om den personen träffar på en person från samma land på jobbet eller i butiken. Gemenskapen måste vara minst lika stor, förmodligen ännu större. Och även om man ibland blir irriterad över att någon pratar ett språk som man inte förstår ett ord av mitt i butiken eller på bussen – för dom måste de kännas jätteskönt att kunna prata obehindrat med någon på det språk som man är uppfödd med.

Och vad har vi egentligen  gjort? Varför flyttar man långt hemifrån till ett helt nytt hem och till en – åtminstone för mig – helt ny miljö och ett till viss grad annat klimat? För mig – för oss – har det varit ett rätt enkelt val när jag värderade alternativen. Efter att ha sökt med ljus och lykta efter jobb och efter att ha pendlat långa avstånd från Örebro till jobb och legat ute och jobbat under flera veckor ibland så fick vi erbjudandet om ett fast jobb med bra villkor på en vacker plats som vi kände till. Och där vi hade släktingar. Så det var svårt att inte tacka ja. Vi övervägde inte ens ett nekande. Och även om själva flytten var bland det jobbigaste som åtminstone jag varit med om, och ett av dom största stegen som gjorts för en inbodd Örebroare, så var det ett val som jag när som helst och i vilka sammanhang som helst kan förklara och stå för till fullo. Ett sätt att överleva och ett steg mot våra drömmar. Vi jobbar och bor här men vi är människor och som människa stagnerar man inte. Man strävar vidare.

Det är inte alls som har modet att ta det steget. Ingen nämnd och ingen glömd. Men för att lyckas så måste man ibland ta stora steg åt ett helt annat håll än man brukar göra. Man måste kanske åka långa avstånd för att jobba och för att få ihop till något som man längtar efter och drömmer om. Och i de allra flesta fall så är det värt besväret. Och även om man ibland ligger sömnlös och längtar efter dom man älskar – för alla är ju tyvärr inte så nära som man önskar att dom kunde vara – så känner man att man kämpar för något man tror på. Trodde man inte på det man gjorde så skulle det aldrig  fungera i längden. Man skulle förtvina och bli osynlig.

Drömmar kan bli verklighet om man har någon vid sin sida. Men man kan aldrig helt slappna av. Det kan man bara göra på dödsbädden eller i fängelset. Då kan man bara vänta, om man vill. Men om man inte är där så är det alltid nya saker på gång som man vill, önskar, planerar och måste. Dessutom mår jag bättre fysiskt än jag gjort på länge. Dom problemen som fanns tidigare och som jag tampades med finns bara kvar som en tillfällig gäst som kommer ibland. Det får jag leva med. Jag tror luften och den storslagna naturen och det friska vattnet här långt uppe i Nord-Norge påverkar kroppen på en positivt sätt. Inget kommunalt kranvatten med klor i, inga långa bilköer, inga diskussioner om bussar som ska eller inte ska gå över stan.
See you…..

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s