Februariblogg…

En ny månad i ett år som bara är barnet gammal..februari har alltid varit en bra månad för mig. Kanske för att det har varit min månad. Den månad då jag för länge sen såg dagens ljus för första gången. Eller de första lysrören rättare sagt..jag blev ju inte född på en kälkbacke även om det hade varit excentriskt.

På lördag fyller jag ett halvt sekel. Femtio år. För tio år sedan hände det massor med saker. 2004 var ett förändringens år för mig. Jag tror att det här året kommer att bli ett nytt steg in i något nytt också. Då..för tio år sedan..hade jag inget jobb och såg inte så mycket ljus framför mig. Sakta hände det saker under året som förändrade allting. Jag kommer inte skriva något om det här. Men det ledde i alla fall till vad jag har nu. Ett bra fast jobb..ett hus vid en fjord i nord Norge..en underbar fru och jag är en annan person än för tio år sedan. På ett sätt..på ett annat är jag full av de saker som jag längtade efter då. Bara att många av dom har gott i uppfyllelse nu.

Just nu. Idag och i denna sekund. Jag har jobbat natt och har lite pyssel framför mig innan jag kan sluta mina ögon. Himlen bakom mig där jag sitter på mitt jobb är blodröd..solen är på väg upp. Det orkar inte riktigt upp på himlen än men snart så. Denna första vecka i februari startar med gasen i botten. Tre dagars jobb och sen ska vi iväg till Sverige. Nästa vecka ska vi ha vår sista massagevecka. För mig så är det något positivt att se fram emot. Men vägen dit, även om det bara är om en vecka, blir minst sagt spännande.

Alla detaljer och måsten och pappersarbete i samband med det som hände mig och som jag skrev i min förra bloggpost, är fortfarande nåt som ligger i luften. Saker måste ordnas. Mycket har ordnat sig. Annat har det inte. Jag vet per idag.. egentligen inte ett dugg om hur slutet av veckan kommer att se ut. Inget har förändrats sen sist, förutom att jag fått tillbaka min bil för att en jobbarkompis med ett hjärta av guld ställde upp när jag som mest behövde det. Tack också till er andra som på olika sätt har hjälpt mig. Ni vet vem ni är. Tack och stor kram till er. Mitt minne är gott. 

Det här är min blogg. Jag kan skriva vad jag vill och vad jag känner. Tack och lov, kanske för er som läser, så ska jag inte göra det. Min humor och livssyn kan skena iväg ibland. Men när jag beslutade mig för att starta upp igen bloggen igen så kan jag ju inte backa nu. Och det ska jag ju inte. 

Jag var på röntgen av skallen. En noggrann sådan. Dom hittade inget, förutom det som ska vara där. Piff och Puff som jagar Pluto. Eller den där apan på cirkus som  jag sa att jag var när jag klättrade högst upp i träden när jag var liten. Dom finns där. Men inget annat. Lite tjall på bihålorna. Inte mycket men tillräckligt för att jag ska använda nässpray för andra gången i hela mitt liv. Det ska tydligen göra att dom där stickningarna i pannan jag får när planet går in för landning, ska försvinna. Tro`t när jag ser`t. 

Nej vi har ännu ingen bil i Sverige och nej jag har ännu inte fått tillbaka det jag blev bestulen. Och nej jag har inte en aning om hur vi ska ta oss från A till B nästa vecka. Men vet ni..det löser sig nog. Flera gånger då jag har tänkt att jag det inte funnits någon lösning till hands, då har det ploppat upp en lösning. Jag gillar plopp. 

Jag ska ha fest. Vi ska bowla och äta gott. Kanske skratta och umgås med vänner jag inte sett på länge. Här uppe i Norge ska jag också ha fest. Sen. Jag har massa mål under det här året också. En del kommer jag tillbaka till för dom är inte klara än. Lite luddiga så där som Nalle Puhs hjärna. Men en del mål är klara. Ett av dom är mitt författarskap. Min färdiga diktsamling. Mitt bokslut. Den är klar. Det ska bara lämnas in för tryckning. Men detaljerna runt tryckningen gör att jag är tvungen att vänta. Men det är ett mål. Ett annat mål är att jag ska avsluta dom två långa historier, alltså dom över 20 000 ord, som jag håller på att skriva på. Ett tredje mål är att ska leva sundare. Jag har fått lågt blodtryck igen. Men inte av på grund av mitt sätt att leva. Pillertrillaren, har ni sett den? En svensk långfilm från 1994 med Jakob Eklund, Björn Gustavsson, Ulla Skoog och Kayo. Bland andra. En bra och rolig film. Mina piller trillar också ner. I min strupe. Det kommer dom att göra länge än. Men eftersom jag fått ett ok från min hälsokontroll så är det ett bra tillfälle att förändra sina levnadsvanor. Om pillren skulle ta slut menar jag. Några av mina mål. 

När jag blir gammal så vill jag leva gott. Jag vill leva av att skriva och skratta och njuta av det som får mig att rysa. Fast ordet Gammal är ju bara ett ord. Åldern sitter i huvudet. I medvetandet. Man kan vara en gammal tant eller farbror när jag fyllt 25. Och en busig 30 åring när man har fyllt 80 år. Allt är hur man känner sig och vilka gränser man har. The world is only as big as your mind is har jag skrivit i min bio på en av mina sociala medier. En bio är en presentation av sig själv. En avatar är en profilbild. Har jag lärt mig. Och så är det. Gränser sätter man själv, ingen annan sätter dom åt en. Man flyttar också sina gränser helt själv. I år ska jag flytta mina gränser. Framåt. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s