After rain comes sunshine..and after pain comes scars..and joy..

This Blog will have two parts..one English part and one Swedish part. First the English..

When this Blog is published it has been an election in Sweden. The right side won. The side that will help the people who has been ill for a long time, and the people who doesnt have a job, or the the people who are different in any way and who loves people with the same gender or another colour off their skin, and off course the many refugees who seeks a new future in our country.

All those people will have a much better life if we change our government in Sweden. I voted for the right side. Who in this case isnt ”the right side”. My heart has always been on my left side.
I live in Norway but are still, and will always be, a Swede. And there is where my heart is.

I’m working my nightshift when i publish this blog. It is my 7th nightshift and it’s going to be great to have some time off work. I feel exhausted in so many ways. Some of my friends has noticed that. Others has not. The others don’t have a fancy flat in my heart. But some of you are with me all the time. Even when I’m not on line or when im not with you in person. But im not as strong as i would like to be, or as i use to be. Before.

Fall is here.
It didn’t came yesterday. Or the day before. It came slowly. Gentle. Beauteful as always. Dressed in a coulourfull dress, red and yellow and bring fire to the fields and the mountains. Not real fire but fire for the eye. I would like that fire right now. Fire in my heart. And it’s there, somewhere. You don’t see it right now. I don’t see it my self. But it’s there. I promise.

I am, as i always say, full of hope. So many things that needs to be solved and so many days i hope to be brighter than right now. Sometimes it feels like my hopes for a quick solution are just silly. Like someone would come to me and say, ”man, you worked hard and have so many problem. I will take care of them all for you so you get a fresh start. You deserve that”. That won’t happen.

Even if i might think i deserve to sleep at night without worrying for the next day. Or even if i work hard to solve my own problems. So many other people do the same. And they live in countries that are in war or in powerty. So im on my own on this one. Time is my best friend. And i hope it doesn’t run out. Yet.

Now it’s time for the Swedish part of my blog.

Varför skriver jag min Blog på Engelska? Svaret är ganska enkelt. Jag har fått engelskspråkiga läsare. Alla fattar engelska men detsamma gäller inte för Svenska. Men en del saker känns ändå skönare att skriva på Svenska. Kanske får jag fram ett tydligare djup i bloggen då. Kanske inbillar jag mig bara. Men det är ju min blogg så jag gör ju som jag vill, eller hur?

Höstens färger bländar mig med sin intensitet och sin skarphet. Den här tiden, innan frosten och snön kommer, älskar jag. Den här årstiden och så våren som är favoriten. När allt föds på nytt och allt ges en ny chans. Jag gillar nya chanser.

Jag har inte gråtit på mycket länge. Jag har svalt länge. Och jag har känt mig stram i halsen länge. Och behovet har funnits länge. Men jag har inte gråtit på mycket länge.
När jag var liten grät jag ofta. Ni av er, och min älskade som jag delar mitt liv med, vet att det fanns ett behov att gråta då. Någonstans i tioårsåldern stängde jag dörren. Då jag flyttade till Varberga i Örebro och började ny skola. Och då jag fick eget rum efter att ha delat rum med mina föräldrar. Och då min mamma opererades för giftstruma. Och när jag blev mobbad och fick springa hem från skolan varje dag i två läsår för att komma ifrån mina mobbare. Då. Någon gång då stängde jag dörren. Först lite. Sen mer och mer. Till den var helt stängd.

Den öppnades inte igen förrän jag var arton år. Då slets den upp brutalt. Ångesten och förtvivlan och frustrationen hade hackat på dörren i så många år. Behovet att gråta hade inte försvunnit för att jag stängt dörren. Det hade samlats där, som en ocean av känslor. När jag var arton år fick jag en emotionell tsunami.

Resten är historia. Eller går att läsa i min diktsamling. Den diktsamling som blev refuserad av en bokförläggare som inte tyckte den passade som diktsamling. Det var, och är, historier från mitt liv med i samlingen. Smärtsamma dikter med historier från mitt liv fulla med glädje och skratt och minnen av min tid från som ett livfullt barn. Men ingen renodlad diktsamling. Så nej, den passar nog inte. Och vem skulle vilja köpa den?
Men vet ni? Jag bryr mig inte om vem som köper den eller om den drar in pengar till förläggaren. Jag måste publicera den innan jag kan gå vidare i livet. Och jag måste bekosta det själv. Liksom min första bok. Som inte är helt färdigbetald än.
Men vi ni? Jag är full av hopp.
Hopp som en tok.

Sköt om er.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s