Blogg 100 dag 9, Mina hundar och den glädje de gett mig

Idag skriver jag om hundar. De två hundar jag växt upp med och som skänkt mig så mycket glädje och en av de största hjärtesorgerna jag upplevt, när de tassade vidare till den eviga hundgården.

Vår första hund hette Mitzi och hon var två år när jag såg dagens ljus för första gången. Hon var en silvergrå mellanpudel med stora yviga öron och en tjock päls. Hon blev ofta lejonklipp av mina föräldrar och blev då en mycket stolt och vacker lady.
Hon bodde med oss på Fabriksgatan i Örebro och jag gick ut med henne när jag kom från skolan. Det kändes underbart att ha en vän som blev så glad varje gång när man kom hem. Hon var mina föräldrars eftersom hon funnits i huset innan jag föddes. Men hon blev en mycket älskad familjemedlem. Hon älskade att komma ut till vår sommarstuga där hon inte behövde ha koppel och inga farliga bilar fanns. 1970 var Fabriksgatan i Örebro genomfartsled och tunga långtradare körde utanför vårt fönster så golvet vibrerade. Så klart var det livsfarligt för en liten pudel att springa fritt och hon kröp darrande ihop i min famn när jag var på promenad och en långtradare passerade.
1973 flyttade vi till Varberga bostadsområde som låg 5 km utanför stadskärnan och Fabriksgatan där vi bott. I Varberga fanns det gott om grönytor och vandringsleder i Varbergaskogen. Mitzi trivdes genast mycket bättre där och på skolrasten gick jag ut med henne. 
Mitzi flyttade till den eviga hundgården där inga stängsel och staket finns 1974. Jag blev så klart jätteledsen men min pappa blev mycket sorgsen och sörjde Mitzi djupt. Hon blev begravd på den plats hon älskade mest, vid vår sommarstuga. Pappa planterade en fin sorts gran där hon blev begravd.
Vi hade ingen hund på fyra år. Jag tjatade på mina föräldrar att jag ville ha en hund och att jag skulle ta så väl hand om den. Men min pappa var ännu i sorg och sa att det blir svårt att ersätta Mitzi.
Men en dag hände det fantastiska.
Vi hade flyttat till Tengvallsgatan i Örebro 1977 när jag började högstadiet. En morgon, efter en lång period av böner och samtal med mina föräldrar, så kom mamma in i mitt rum. Hon ruskade på mig och sa ” Bengt, ska vi åka och köpa hund?” Jag kommer ihåg det som igår. Jag sov när hon kom in i rummet men vaknade, lyssnade och var uppe i sängen på några sekunder och lyste som en sommarsol.
Efter någon timma var vi på väg till en hundkennel utanför Skövde. Att vi skulle ha en pudel igen var inget tvivel om. Vi kom fram och blev visade till kullen av pudelvalpar som var till salu. Det var fyra stycken små ulltottar som snurrade runt benen och viftade på sina små svansar. Men det var en som kom direkt fram till mig. Hon kom fram till mig och satte sig under mitt knä där jag halvsatt. Tveklöst så blev det hon som fick bli vår nya familjemedlem. Och den här gången var det min hund. Jag skulle få ha ansvaret för att gå ut på promenad och att kamma det ulliga håret på pälsen.
På bilfärden hem så satt hon i mitt knä hela tiden och sov, så lugn och så trygg. Vi försökte komma på namn som passade. Pappa sa att det var en liten drottning som satt i mitt knä. Och då kom jag på namnet Silva, som liknar drottning Silvias namn. 
Så fick det bli. Silva var vår nya familjemedlem.
När vi kom hem fick hon sova den första tiden i köket på en filt. Vi hade en tidning på golvet och varje gång hon kissade på golvet lyfte jag henne till tidningen. Till slut lärde hon sig att kissa på tidningen istället för på golvet. Men det tog inte så länge insn hon blev rumsren. Och jag började med våra promenader, och varje rast hela högstadiet gick jag hem på lunchrasten och gick ut med Silva. Jag älskade det och hon framkallade ofta mycket skratt och enorm glädje. 
På våren när skolan slutade flyttade vi ut till sommarstugan. Det hade vi gjort varje vår. Silva kom att älska sommarstugan lika mycket som Mitzi gjorde. Hon fick springa fritt och skällde på småfåglar och ekorrar. Men bara en stund. Sen följde hon med mig på mina promenader runt sommarstugeområdet och ner till badstranden. Alla sommarstugsgästerna kände varann där så på vår promenad hälsade vi på både trevliga människor och andra hundar. 
När vi var i sommarstugan på jul och vid påsk och det var snö åkte jag ofta pulka i backen. Och när jag gick mina promenader så lärde jag Silva att sitta still på pulkan medan jag drog fram den på snön. När vi åkte i backen, som inte var särskilt brant, satt hon framför mig på pulkan och susade ner för backen. Hon satt stilla och kände sig trygg men hoppade genast av när backen var slut. Och uppför backen fick hon sitta på pulkan. Hon var ju en drottning. Men mest sprang hon och skuttade och hade ett härligt liv. Hon fick aldrig några valpar men hon skenvalpade med en gul igelkott av plast. Den fick ligga i korgen hos henne och hon slickade den och höll den ren. Vi visade henne all respekt när hon skenvalpade och hon fick vara ifred när hon sov med igelkotten av plast. 
Med tiden fick hon en sorts kramper som liknade epilepsi. Vi fick ingen medicin mot det av veterinären utan satt bara tyst bredvid henne och tröstade henne med lätta smekningar.
Hon blev med åren mer trött och sliten av sina krampanfall. Men hon blev aldrig aggressiv utan älskade alltid att gå promenader och hälsa på både grannar och hundar.
Silva blev 14 år. Hon ligger begravd på samma plats som Mitzi, under granen med en sten som markerar platsen. Pappa och jag hjälptes åt att gräva hennes grav och la ner den lilla lådan med hennes kropp i det meterdjupa hålet. Lådan var till för att inte räven skulle hitta platsen sa pappa. 
Jag blir ännu mycket känslomässigt berörd när jag pratar och skriver om Silva. Hon var min hund men också min bästa vän. Hon låg hos mig när jag var ledsen, framkallade oändligt mycket glädje och hade en stor del i min ungdoms fina minnen. Hon finns i min diktsamling och jag är otroligt glad över att jag fick ha henne hos mig i 14 fina år.

Annonser

2 comments on “Blogg 100 dag 9, Mina hundar och den glädje de gett mig

  1. Sofhia skriver:

    Tycker om att följa din blogg och läsa dina inlägg. Är själv gammal Örebroare, född och uppvuxen i Örebro, gamla fina Örebro 😉 . Har haft hundar i mitt liv, det är människans bästa vän, men så jobbigt när de går vidare till hundhimlen. Fina tankar om livet i allmänhet av dig med dagens blogginlägg.

    • bhenth skriver:

      Tack för ditt inlägg och dina ord. Örebro är vackert och jag kommer alltid betrakta det som mitt hem. Och ja, man minns både med stor glädje sina hundar. Jag lever nu utan hund men jag har nära vänner som har hund och jag känner alltid en stor glädje och ett stort lugn när jag besöker dom och får tillbringa tid även med deras hundar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s