Blogg 100 dag 59, Dörren är stängd.

Jag har tidigare skrivit om känslomässiga dörröppnare, dels vad som händer när dörren öppnas – blogg 100 dag 26 ” När kroppen gråter skakar världen”, och om mina inre dörrar – bloggposten på Engelska före blogg 100 dag1, som heter ”My doors and my fear to fall”. Bläddra gärna bakåt i bloggen om ni vill läsa om den kärna som omsluter mig och hur jag kan öppna mina inre dörrar. 

I dom bloggposterna har jag bland annat beskrivit mina svårigheter att gråta, och hur jag använder musik och vissa låtar för att öppna dörrar. När jag gick i högstadiet använde jag bland annat ”Vivaldis fyra årstider” för att sjunka ner i meditation. Och när jag var arton år använde jag mig av en skiva av Barry Manilow för att komma djupt in i smärtan, så djupt och så smärtsamt att jag ville släcka mig själv. Min vilja att överleva räddade mig då och den har sedan dess blivit allt starkare.
Men rent fysiskt är det fullt möjligt att överleva under lång tid även med dom inre dörrarna låsta. Och till och från har dom varit låsta under långa perioder. Förutom vid ett tillfälle på en kurs då dörrarna stod vidöppna och känslorna sprutade ut, så har dörren till min inre kärna varit låst sedan länge.
Dörren är inte tät. Det pyser ut känslor och smärta ibland. Och med starka glädjestormar och kärleksrus står dörren ibland på glänt. Men den stängs när glädjen och kärleksruset – som inte har med att känna kärlek för någon att göra – stillnat. 
Att ha dörren stängd till mitt inre har allt att göra med att överleva. Jag överlever fysiskt för man kan inte gå omkring att känna smärta och förnimma sina öppna sår hela tiden. Det tillåter varken vardagen eller de människor man omges av. Det krävs en – från övriga intryck – skyddad tillvaro som en kurs i personlig utveckling eller en längre känslomässigt levande rehabiliterings process. Jag har inte tid eller råd att göra en sån resa. Intalar jag mig.

Dagens blogg – Dörren är stängd – har inget ämne eller tema avsett för alla att förstå. Men om man har gjort denna resa eller har ett inre sår som ligger skyddat för att fysiskt överleva – då förstår man kanske vad jag skriver om.
Det är också en blogg för att påminna mig själv om mina inre dörrar. Att jag är en passionerad levande människa. Och att det snart börjar bli för sent för att börja öppna dom dörrarna. Som alla gamla dörrar blir dom svåra att öppna med tiden och gnisslar och går sönder. Och utan dörr går inte kärnan att komma åt. Alls.
Jag kan inte öppna någon inre dörr utan att riskera hela min tillvaro så som den ser ut nu. Men ska man gå igenom hela livet utan att ta risker? 
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s