Det innersta av mammas bortgång

Jag har inte skrivit på bloggen sen mamma gick bort. Det har känts för smärtsamt och jag har inte känt mig mogen att berätta, allt.
Nu gör jag det.

Den 6 maj i år satt jag på tåget mot Örebro. Natten gick över till den 7 maj. Jag vaknade klockan 02.00 i min kupé på tåget av att jag frös. Jag drog på mig filten och halvsov när min mobil ringde. Jag såg att det var korttidsboendet som mamma bodde på som ringde.
Jag förstod innan jag svarade.
Rösten sa att min mamma gått bort klockan 02.00. Nattsköterskan hade gått in och upptäckt att hon inte andades. Hon hade inte vak trots att hon var på dödens rand, det reagerade jag på efteråt.
Jag satt i tågkorridoren och grät. Sen skickade jag sms till min bästa vän. 5 minuter senare ringde han och hans fru var också i mobilen.
Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet och kärlek till min vän.
Tack Danne.
Jag sov inte mer den natten.

Klockan 7.30 ringde jag pappa. Jag hade sänt sms till mina barn på natten om att höra av sig till mig när de vaknade.
Pappa hade precis vaknat. Jag berättade vad som hänt. Det blev tyst i luren och så sa han att han besökt mamma dagen före, på fredagen. Hon hade redan börjat sin dödskamp då och var halvt på väg, bort. Senare berättade pappa att han gråtit när vi lagt på luren. Pappa som aldrig gråter.
När jag kom till stationen i Örebro väntade mina barn på mig. Jag kramade om dom länge.
Sen åkte vi i tystnad till korttidsboendet. Vi kom fram och blev visade in till hennes rum. Hon låg med knäppta händer i sin säng. Hon hade en vit tröja på sig. Levande ljus var tända. Hon såg enormt fridfull ut.
Jag drog fram en stol till hennes säng och la min hand på hennes. Jag strök henne över håret. När jag besökt henne två veckor tidigare sa hon att hon tyckte om när jag strök henne över håret.
Min son hade sagt att han nog inte kom att stanna så länge hos sin farmor, han tyckte det var obehaglig med döda människor.
Men min son och min dotter kände inget obehag alls. Det hela var väldigt avslappnat och fridfullt. Jag var helt lugn så mina barn blev också helt lugna.
Vi satt där i över 30 minuter. När vi gick brast jag ut i gråt. Jag har aldrig gråtit för mina barn förr.

Efter besöket hos mamma åkte vi till mina pappa.
Vi köpte mammas favoritpizza, Hawaii med ananas. Jag hjälpte pappa sätta fram mammas bröllopskort. Hon var verkligen vacker. Hon älskade blått och hade en ljusblå mycket vacker bröllopsklänning på kortet. Sen tände vi ett ljus.
Sen åt vi. Pappa och jag skålade för mamma. Mamma var med oss där. Hon satt i sin svarta fåtölj och log. Hon hade fått frid.

Mamma led av njursvikt. Hon hade haft urin stående under flera år. Hon gick ett tiotal gånger på toaletten och det kom bara några droppar. Hon vaknade på nätterna och hick på toa. Hon hade inte sovit en hel natt på många år.
Jag är undersköterska och klandrar mig kraftigt för att jag inte fattade. Men jag litade på hemtjänsten och läkarna. Sanningen är att hon skulle haft stående kateter för många år sen. Mamma var helt slutkörd av trötthet.
I tillägg så hade hon en demens om börjat för ett tiotal år sen och smygande blivit värre.

Mamma sa alltid att hon var nöjd med sitt liv och att hon haft mycket roligt i sitt liv.
Hon fick vara med om sina barnbarns uppväxt, deras skolgång och när de tog studenten. Hon var mycket stolt över dom.

Jag sörjde henne djupt. Sörjer. Jag förstår inte. Mamma har rest bort och kommer snart tillbaka. Eller jag kommer till henne. Jag har intensivt önskat att jag var medial och att jag kunde känna hennes närvaro mer konkret.
Men jag känner henne med mig. Hennes energi och hennes livsglädje. Jag minns henne tydligast för 10 år sen och bakåt.
Hon var min stora trygghet trots enstaka händelser tidigare i min barndom. Och hon var en underbar farmor.

Pappa och jag har fått starkare kontakt och vi har pratat mycket. Jag ringer honom minst 2 gånger i veckan och besöker honom så ofta jag har råd.

Annonser

5 comments on “Det innersta av mammas bortgång

  1. annisvensson skriver:

    Fint inlägg. Jättefint. Det är tungt att förlora de människor man har nära. Sorgen finns alltid kvar, med tiden blir det lite, lite lättare.

  2. villacalifornia skriver:

    Äntligen, får jag säga!
    Har saknat dina inlägg här, men har också förstått varför, och inte velat fråga.
    Du behöver inta vara medial för att få kontakt, hålla kontakt, utan det räcker med att du har ett öppet sinne.
    När far gick bort 2009, så tog det två dagar innan han kom tillbaka. Det kände jag genom att värmen i huset kom tillbaka. Han vandrade bakom mor där hon de senaste åren satt i sin rullstol. Det visste jag, då jag känt värmen där. Vid ett tillfälle fick jag frågan om jag vet vet som står bakom mors rullstol, och jag svarade att det gör far. Personen såg far där.

    När mor gick bort 2014, så tog det tre dagar innan hon var tillbaka, och det kändes med värmen som kom.
    Nej, jag behöver inte vara synsk för att kunna ”prata” med dem, då jag dagligen har samtal med dem. De finns med hela tiden och berättar på det sätt de kan kommunicera hur de har det.

    Jag kan garantera att hon finns med dig, öppna sinnena, och kämpa inte emot, hon finns där om du bara öppnar dig.

    Tack, mycket tack för inlägget!

    • bhenth skriver:

      Tack så mycket för din kommentar och dina ord. Jag har varit en dålig bloggare under en tid men jag ska försöka skriva oftare nu. Både för att jag hör att de som läser uppskattar mina ord, men också för att det är roligt. Dina ord betyder mycket, att du också känt närvaro av dina föräldrar. Jag kan känna mammas närvaro ofta, höra hennes röst i mitt huvud, hennes klockrena och positiva kommentarer och hennes innerliga engagemang för att jag ska må bra. Hon har och gör en stor skillnad för mig i mitt sätt att tänka. Hennes sista ord var, Ta hand om pappa. Och det lovade jag henne, och det gör jag så gott jag kan. Ska ringa han idag och prata och skratta lite. Ha en fin Söndag min vän.

      • villacalifornia skriver:

        Så skönt att läsa ditt svar!
        För mig har bloggandet inneburit att jag kunnat gå vidare genom att skriva av mig. Men jag känner också en stor trygghet i att jag vet att mor och far har det bra. Visst finns en saknad efter dem, men samtidigt känner jag tryggheten att de trots allt vandrar vid min sida, och det är viktigt för mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s