Fem sanningar

Den här texten skrev jag för flera år sedan, det var då en sanning och hade styrt mig i många år. Många punkter är fortfarande sanna, men jag lever nu i en varm kärleksrelation och har större trygghet än förr.
Jag tar också mer beslut jag kan stå för också inför andra.

Jag var nyligen på en kurs. En mycket duktig terapeut och livskonstnär ledde oss in mot våra hjärtan och våra stängda dörrar.
Innanför mina dörrar fanns denna sanning som styrt mig. Jag gläntade på dörren. Det är början på något nytt spännande men också oerhört skrämmande.

”Fem sanningar som jag inte vill erkänna för mig själv :

1: När jag var liten saknade jag inget materiellt sett. Jag fick ofta saker jag pratat med mina föräldrar om att jag önskat mig. Jag fick nästan alltid vara med mina föräldrar, både hemma och med på jobbet. Jag fick följa med på resor och de ansträngde sig för att jag skulle ha det bra materiellt och socialt.

2: Jag trivs bra i mitt eget sällskap. Jag känner mig nästan aldrig ensam när jag är ensam. Orsaken till att jag inte har självvald ensamhet mer, är att jag är rädd. Jag är rädd för att de jag älskar och som jag vill ha omkring mig, blir svartsjuk på att jag sällskapar med mig själv, och känner sig utanför. Jag är också rädd för att om jag väljer att umgås med mig själv mer så förlorar jag de jag tycker om och älskar. Därför väljer jag oftast bort självvald ensamhet.

3: Jag litar inte på någon. Inte egentligen. För att jag ska lita på någon så ska den personen aldrig någonsin ha sårat mig. Och det finns ingen sådan fysisk person. Om en person sårar mig så innebär det fysisk och känslomässig smärta. Och jag vill undvika sån smärta. När någon är snäll mot mig så är jag alltid beredd på det värsta, det värsta sveket och det värsta beskedet och det värsta slaget. Det sker sällan med de vänner jag har, men inom mig är jag alltid beredd på att det kan ske.

4: Jag tar sällan eller aldrig beslut som jag står 100 % för och som jag kan stå för inför andra. Jag låter ofta andra ta beslut och kommandot, också kommandot över mitt liv. Därför dras jag till starka människor och det är ofta starka människor jag blir förälskad i. Jag vet också att det här är ett stort svek mot mig själv. Men jag fortsätter göra samma sak gång på gång på gång. Av rädsla av att bli avvisad för att jag visar min egen åsikt och inte omtyckt. Min rädsla för det definitiva begränsar mig och jag vill vara gränslös.

5: Det är nästan ingenting – förutom mina barn och min fru – som spelar någon betydande roll för mig. Jag tror att nästan allt är tillfälligt. Det är bara när något är beständigt i många år som jag sakta börjar tro på att det inte kommer att försvinna. Det känns ibland som om den enda orsaken till att jag ännu lever är att jag tycker synd om de som skulle sakna mig om jag var borta. Jag väntar på att tiden ska bli formbar. Att det förflutna ska komma igen och framtiden ännu är i mina händer. Att det definitiva inte är definitivt. Att de som dött en dag ska möta mig igen. Eller jag dom. Jag förstår inte verkligheten. Inte riktigt.
Ibland känns det som om drömmarna är verklighet och verkligheten en dröm.
Det finns fem också sanningar som jag erkänner för mig själv:

1: Jag har en kronisk magsjukdom. Den går aldrig över och det är en stor sorg för mig. Jag känner mig oförstådd i den sorgen.

2: Mina starka spärrar räddar mig från att bli galen. Men dom håller mig också i en bubbla av känslor.

3: Allt som jag inte dör av kan jag tänka mig leva med. Jag ser ett hopp i varje enskild situation och min överlevnadsinstinkt är starkare än något annat. Och det skrämmer mig.

4: Jag ser mig själv utifrån ibland och tycker jag är en rätt ok person. Samtidigt ser jag mig själv som ett stort original. Jag känner ingen som är som mig. Och då känner jag mig som min egen förälder som måste ha tålamod med mig själv men som samtidigt älskar mig själv. Jag skäller på mig själv ibland men oftast så skakar jag på huvudet och andas djupt.

5: Min största skräck håller jag för mig själv. Jag tror att om jag tänker på det så händer det. Jag fruktar tankens kraft. Den enda person som jag är riktigt rädd för ibland, är mig själv. ..”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s