Barn av en svunnen tid

Min mor hade ett gyllene hjärta

Innan jag kom var en vrå fyllt av smärta

Ett barn skapar glädje i ditt liv

Barnskratt och bus blandat stunder av kiv

Ett förråd fyllt med kärlek och omtankar

När jag kom kunde hon kasta ankar

Min far var en skojsig man för det mesta

Han var lugn och lojal och tog ofta siesta

Han var diplomat, lockade alla till skratt

Min mor fann i honom den största skatt

De upplevde tillsammans hur livet var

Man ska mot varann vara snäll och rar

Mor sydde mössor i färgen grön

För det fick hon en fin lön

Varje dag skapades ett berg av mössor

Till män som gick omkring med bössor

Senare sydde hon lampor och vantar

Till allas glädje men inte så många slantar

Far var rörmontör och åkte hem till folk

Ibland gömde jag mig i bilen, som skolk

Han lagade rör och tvättställ

När de gick sönder med en skräll

Senare hjälpte han sina vänner

Ja alla som han känner

Fick veta hur de skulle göra

De lyssnade, var idel öra

Jag kom en kall dag i december

A day they shall always remember

Jag stod och skrek och längtade var dag

Efter kramar och smek och kärlek i lag

Napp fanns aldrig i min mun

Men tryggheten hittade jag i vår hun(d)

En pudel så vacker och snäll och rar

Men närmast hon alltid min far var

Mor och far satte mig alltid först

En kärlek jag från början saknade likt törst

Den kom i floder som varmt vatten

De räddade mitt liv, annars vet i katten

Jag växte upp och blev en man

Många erfarenheter och hjärtan jag vann

Några blev krossade och bittra

Men efter ett tag de igen började glittra

Mina sår gömdes och glömdes

Livet gick som ett lokomotiv

Från barn till vuxen jag gick med stora kliv

Ingen kände mig som far och mor

I mitt hjärta de alltid bor

Men allteftersom tiden gick

Jag minnet återfick

De sår som en gång gömdes

Men egentligen inte glömdes

Kom fram i min kropp

Och undermedvetet i min knopp

Jag började kröka min rygg

Som om jag trodde att jag alltid var stygg

När skriken skallade

Jag inte längre pallade

Jag kröp in i min håla

Där behövde jag inte smärta tåla

Jag var på ett sätt okontaktbar

Jag blev inte en person

Utan ett par

Den yttre skrattade och log och aldrig dog

Den inre blev rädd och drog till en skog

Att vara vuxen och inte ett barn

Är att man inte kan ha känslor som garn

Hundra trådar att reda ut

Det verkar som det aldrig tar slut

När orden tog slut jag satte mig och skrev

Och hur jag tyckte livet var som en slev

Gapa stort och ta emot

Annars blir det bara massa rot

Mina dikter är en kanal

Ibland är det mitt enda val

Min mor flög till Gud

I den vackraste skrud

Min far finns kvar och ler

Och jag upptäcker och ser

Min kropp är gammal och trög

För mig själv jag i många år ljög

Att inte vara sig själv och visa sitt jag

Gör att lögnen blir sann var dag

Nu är jaget framme vid ytan

Men än vågar jag inte röra om i grytan

För då kanske sanningen kommer fram

Och alla ser min inre stam

Ingen har ork att lyssna och se

På mina knän jag sätter mig för att be

Det här kan bli en bok

Men jag skulle nog frossa i mitt ego

Och ytan skulle gå sönder likt lego

Så nu får det vara nog

Jag drar in i min djupa skog