Fem sanningar

Den här texten skrev jag för flera år sedan, det var då en sanning och hade styrt mig i många år. Många punkter är fortfarande sanna, men jag lever nu i en varm kärleksrelation och har större trygghet än förr.
Jag tar också mer beslut jag kan stå för också inför andra.

Jag var nyligen på en kurs. En mycket duktig terapeut och livskonstnär ledde oss in mot våra hjärtan och våra stängda dörrar.
Innanför mina dörrar fanns denna sanning som styrt mig. Jag gläntade på dörren. Det är början på något nytt spännande men också oerhört skrämmande.

”Fem sanningar som jag inte vill erkänna för mig själv :

1: När jag var liten saknade jag inget materiellt sett. Jag fick ofta saker jag pratat med mina föräldrar om att jag önskat mig. Jag fick nästan alltid vara med mina föräldrar, både hemma och med på jobbet. Jag fick följa med på resor och de ansträngde sig för att jag skulle ha det bra materiellt och socialt.

2: Jag trivs bra i mitt eget sällskap. Jag känner mig nästan aldrig ensam när jag är ensam. Orsaken till att jag inte har självvald ensamhet mer, är att jag är rädd. Jag är rädd för att de jag älskar och som jag vill ha omkring mig, blir svartsjuk på att jag sällskapar med mig själv, och känner sig utanför. Jag är också rädd för att om jag väljer att umgås med mig själv mer så förlorar jag de jag tycker om och älskar. Därför väljer jag oftast bort självvald ensamhet.

3: Jag litar inte på någon. Inte egentligen. För att jag ska lita på någon så ska den personen aldrig någonsin ha sårat mig. Och det finns ingen sådan fysisk person. Om en person sårar mig så innebär det fysisk och känslomässig smärta. Och jag vill undvika sån smärta. När någon är snäll mot mig så är jag alltid beredd på det värsta, det värsta sveket och det värsta beskedet och det värsta slaget. Det sker sällan med de vänner jag har, men inom mig är jag alltid beredd på att det kan ske.

4: Jag tar sällan eller aldrig beslut som jag står 100 % för och som jag kan stå för inför andra. Jag låter ofta andra ta beslut och kommandot, också kommandot över mitt liv. Därför dras jag till starka människor och det är ofta starka människor jag blir förälskad i. Jag vet också att det här är ett stort svek mot mig själv. Men jag fortsätter göra samma sak gång på gång på gång. Av rädsla av att bli avvisad för att jag visar min egen åsikt och inte omtyckt. Min rädsla för det definitiva begränsar mig och jag vill vara gränslös.

5: Det är nästan ingenting – förutom mina barn och min fru – som spelar någon betydande roll för mig. Jag tror att nästan allt är tillfälligt. Det är bara när något är beständigt i många år som jag sakta börjar tro på att det inte kommer att försvinna. Det känns ibland som om den enda orsaken till att jag ännu lever är att jag tycker synd om de som skulle sakna mig om jag var borta. Jag väntar på att tiden ska bli formbar. Att det förflutna ska komma igen och framtiden ännu är i mina händer. Att det definitiva inte är definitivt. Att de som dött en dag ska möta mig igen. Eller jag dom. Jag förstår inte verkligheten. Inte riktigt.
Ibland känns det som om drömmarna är verklighet och verkligheten en dröm.
Det finns fem också sanningar som jag erkänner för mig själv:

1: Jag har en kronisk magsjukdom. Den går aldrig över och det är en stor sorg för mig. Jag känner mig oförstådd i den sorgen.

2: Mina starka spärrar räddar mig från att bli galen. Men dom håller mig också i en bubbla av känslor.

3: Allt som jag inte dör av kan jag tänka mig leva med. Jag ser ett hopp i varje enskild situation och min överlevnadsinstinkt är starkare än något annat. Och det skrämmer mig.

4: Jag ser mig själv utifrån ibland och tycker jag är en rätt ok person. Samtidigt ser jag mig själv som ett stort original. Jag känner ingen som är som mig. Och då känner jag mig som min egen förälder som måste ha tålamod med mig själv men som samtidigt älskar mig själv. Jag skäller på mig själv ibland men oftast så skakar jag på huvudet och andas djupt.

5: Min största skräck håller jag för mig själv. Jag tror att om jag tänker på det så händer det. Jag fruktar tankens kraft. Den enda person som jag är riktigt rädd för ibland, är mig själv. ..”

Nya tider

Det stundas nya tider. Det gamla måste bort för att ge plats åt det nya. Minnena av det som varit finns för alltid och framkallar leenden och djupa andetag. De goda stunderna minns vi leende för att de gav oss en stund av välbehag. Och de svåra stunderna för att vi överlevde och kom vidare i livet.
Ibland gråter vi, för det gör man när något gör ont. Tårarna blir som en välgörande salva. Allt känns lättare efteråt.

Pappa ska in på en ny ögonoperation nästa torsdag. Jag skojar med honom, säger att han kommer se bättre ut med en ny lins i ögat. Han skrattar tillbaka.
Det finns några få personer i livet som har påverkat en mer än andra. Mina föräldrar är två av dom personerna. Min fru är en annan sån person.

Jag ligger i soffan i huset i Norge. Klockan är 7. Ute har det regnat hela natten. Nu är det blötsnö som kommer ner. Ogästvänligt skulle många säga. Min fru skulle säga att det är helt ointressant. Väder är väder och vi kan inte påverka det.
Vi kan påverka vilka kläder vi har på oss och vilka skor vi sätter på bilen. Min bil har allround skor. Känns lagom kul en dag som denna. Men vem har sagt att livet bara skulle vara kul?

På just denna dag för 12 år sedan, 7 januari 2005, träffade jag min fru för den allra första gången i Wadköping. Senare samma kväll skulle min kusin, ni vet han som var så arg för att han fyllde dan före nyårsafton, ha 40 årsfest. Jag var där med mina föräldrar. Min kusin frågade om jag ville vara kvar på fest hela natten. Jag hade aldrig tackat nej tidigare. Denna gång ville jag hem. Jag skulle ringa en kvinna jag just träffat och som redan flyttat in i mitt hjärta.

Nya tider. Goda och dåliga. Så säger man. Jag tror inte det finns dåliga tider. Bara nya tider. Och nya sätt att handskas med livet. Vissa lär sig detta fort. För andra tar det längre tid. Som för mig.

Vadåra

Ibland skriver man bara för att man måste..och ibland tar energin slut. Man orkar inte bara. Världen är full av krig och hungriga magar..och ljusningen på hemmaplan är bakom hörnet..men det spelar ingen roll. Tar energin slut spelar inget någon roll. När batteriet är slut så är det. Det måste laddas. Man kan inte säga..vad fan tänk på alla dåliga batterier i världen..det hjälper inte. Är batteriet slut måste det laddas. Annars får ett nytt ta vid. Världen överlever ändå.
Visst?

Kanske kommer en ny blogg snart. Eller inte.

2016

Blogg 2016

Årets sista blogg. Jag har skrivit denna blogg i många år. Att skriva är en resa. Jag har rest mycket. En del resor är som mjuka smekningar. Andra är som en käftsmäll.
Det här året har varit ett skitår på många sätt. En del bra saker har hänt. Universums lag. Men det har varit ett svårt år. Så många krig och så många lidanden.

Mamma ramlade i Mars. Hon skadade ryggen och hamnade på sjukhus. Hennes njursvikt blev klar för mig, hur jobbigt hon haft det och hur länge hon inte sovit en hel natt. Vi snackar år.
Mamma kom aldrig hem igen. Hon dog 7 maj på ett boende hon inte ville bo på. Jag satt på tåget. Klockan var 02.30 när sköterskan från boendet ringde. Jag hann inte dit. Nu efteråt förstår jag att det var bäst. Hon hade inlett sin dödskamp redan på fredagen då pappa besökte henne. Han sa adjö till henne då. Det var förmodligen strax efteråt hon på sin dödsbädd blev bestulen på sitt halsband. Den guldring som min pappas farmor hade och som han gett mamma i gåva för länge sen. Saken är polisanmäld men numer nedlagd. Kommunen har gjort en Lex Sara anmälan. Men halsbandet är borta.

Men minnet av mamma och hennes små kloka ord, hennes glädje och optimism, hennes nybakade bullar och många kakor och vackra kreationer, den minnet lever inom mig för alltid.

Min skräck för det definitiva, det som är oåterkalleligt har fått sig en törn. Inget varar för evigt. Inget.
Så 2016 har varit ett skitår. Men ur skit kommer det rena. Jag ser fram emot 2017. Det kan bara bli bättre. Det kommer att bli ett nytt år. Början på något nytt. Val som har skrämt mig, är jag nu tvungen att ta. Vägar som känts främmande måste jag nu utforska.

Min kamp och min rädsla är inte viktig. Jag är inte viktig. Inte i det stora hela. Men jag är viktig för mina allra närmaste. Det har jag förstått. Alla för sin kamp. Alla skrattar och gråter och älskar av alldeles egna anledningar.

2017 är nära. Jag har många mål inför året. Dom får ni inte veta. Men dom finns där. Och jag finns där.
Alla vill lämna några spår efter sig när de dör. Jag vill det också. Och jag vill hålla minnet levande efter de dom dött som jag älskat.
Rummet i mitt hjärta efter de som bott där kommer vara tomt, men jag ska hylla deras minne för evigt.

Gott Nytt År!

A thousand stars

Thousands stars in the sky
Sometimes i stand looking at them
Asking why
Why is the stars so many
When some people
Doesn’t have a penny
Why shines the stars so bright
When most people thinks violence is right

If every star was a tear on your cheek
You would be considered
As weak
If every star
Was a bowl of tar
You could use it on the crocks
A place them
on thousands hooks

Please listen to my voice
Hear it
It’s not noise
See the good in every man
Believe that everyone can
Now give me a smile
And a word of joy
And don’t treat people
As there where a toy

Religion

Jag fick en fråga på ett socialt medium om vad religion betyder för mig. Jag svarade att religion knyter samman människor.
Svaret fick flera kommentarer och flera höll inte med och en del sa att religion var likvärdig med politik.
Frågan är komplex och kräver ett längre svar. Här är min syn på religion.

Det första jag kommer ihåg av Bibeln och av religion är när jag bläddrade i min mormors stora familjebibel. Det var många vackra bilder av änglar i den.
Och när min skolfröken på Kristinaskolan i Örebro läste ur Bibeln. Jag blev fascinerad av berättelserna och kampen för det goda.

För mig handlar religion om det goda. Hur man lever för att hjälpa andra och hur man lever sitt liv i ömsesidig respekt.
Idag känns den tanken främmande för många. Religiösa extremister använder religionen – oavsett namn på religionen – som ett maktmedel och som ett vapen. Man hotar i Guds namn oavsett vad man kallar sin Gud.
Jag tycker det är sorgligt. Djupt sorgligt.
Jag skrev att religionen knyter samman människor. Så här menar jag.

Kyrkan som jag känner den hjälper utsatta människor och människor i nöd på olika sätt. Olika insamlingar och öppet hus för ensamma och hemlösa..jourhavande vän och präst..någon som lyssnar. En kyrka som är öppen dagligen – som i Nikolaikyrkan i Örebro. Människor kan gå in i stillhet och sitta och få en paus..och be om de vill eller bara sitta stilla för återhämtning.

I Sverige finns också religiösa extremister. När jag var liten fanns Maranata i Latorp utanför Örebro. Min kusin bodde där och vi tyckte det var spännande att smyga runt deras församlingshem. Ibland var ledaren Arne Imsen där.

Senare på 80 talet visades Studio S på teve, och de hade ett program om sekten Guds barn. Därefter kom många olika program om sekter och religiösa extremister.
Jag tyckte och tycker fortfarande att dessa sekter är avskyvärda för de utnyttjar människor i nöd, människor som behöver värme och trygghet och någon som lyssnar och kramar om dom. Människor i alla dessa sekter tvingas betala stora summor från sin lön, isoleras från sina familjer och hjärntvättas för att kunna dra till sig ytterligare människor som bidrar till att en enskild ledare blir rik.

Jag kommer ihåg ett citat från Bibeln. ” Det är lättare för en kamel att komma genom ett nålsöga än för en rik att komma in i himmelriket.”

Min egen tro är min egen.

Jag tror inte på allt som står i Bibeln. Förmodligen är bara en bråkdel sant. Men dessa gruskorn av sanna och verkliga händelser bidrar till min tro. Jag tror på en Gudskraft, något osynligt som finns runt oss och som kommer inifrån våra medvetanden. Godhet och ren ondska sitter inom oss. Jag tror på själen och på Karma. Jag tror att själen lever vidare på något sätt. Jag tror på bönens kraft. Det man ber om och önskar kommer någon gång under livets gång att uppfyllas, men alltid på ett sätt man inte alls räknat med.

Tio Guds bud handlar egentligen om sunt förnuft. Stjäl inte, mörda inte, respektera människor omkring dig och använd ett vårdat språk.

Religion är ett sätt att närma sig de obesvarade frågorna om liv och död, meningen med livet och varför saker sker. Och alla religioner har ett gemensamt, nämligen att leva sitt liv så fullt och värdigt som möjligt. Och att ge människor utan hopp nytt hopp.
Grundtanken är vacker. Och livet är en sann gåva.

Det innersta av mammas bortgång

Jag har inte skrivit på bloggen sen mamma gick bort. Det har känts för smärtsamt och jag har inte känt mig mogen att berätta, allt.
Nu gör jag det.

Den 6 maj i år satt jag på tåget mot Örebro. Natten gick över till den 7 maj. Jag vaknade klockan 02.00 i min kupé på tåget av att jag frös. Jag drog på mig filten och halvsov när min mobil ringde. Jag såg att det var korttidsboendet som mamma bodde på som ringde.
Jag förstod innan jag svarade.
Rösten sa att min mamma gått bort klockan 02.00. Nattsköterskan hade gått in och upptäckt att hon inte andades. Hon hade inte vak trots att hon var på dödens rand, det reagerade jag på efteråt.
Jag satt i tågkorridoren och grät. Sen skickade jag sms till min bästa vän. 5 minuter senare ringde han och hans fru var också i mobilen.
Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet och kärlek till min vän.
Tack Danne.
Jag sov inte mer den natten.

Klockan 7.30 ringde jag pappa. Jag hade sänt sms till mina barn på natten om att höra av sig till mig när de vaknade.
Pappa hade precis vaknat. Jag berättade vad som hänt. Det blev tyst i luren och så sa han att han besökt mamma dagen före, på fredagen. Hon hade redan börjat sin dödskamp då och var halvt på väg, bort. Senare berättade pappa att han gråtit när vi lagt på luren. Pappa som aldrig gråter.
När jag kom till stationen i Örebro väntade mina barn på mig. Jag kramade om dom länge.
Sen åkte vi i tystnad till korttidsboendet. Vi kom fram och blev visade in till hennes rum. Hon låg med knäppta händer i sin säng. Hon hade en vit tröja på sig. Levande ljus var tända. Hon såg enormt fridfull ut.
Jag drog fram en stol till hennes säng och la min hand på hennes. Jag strök henne över håret. När jag besökt henne två veckor tidigare sa hon att hon tyckte om när jag strök henne över håret.
Min son hade sagt att han nog inte kom att stanna så länge hos sin farmor, han tyckte det var obehaglig med döda människor.
Men min son och min dotter kände inget obehag alls. Det hela var väldigt avslappnat och fridfullt. Jag var helt lugn så mina barn blev också helt lugna.
Vi satt där i över 30 minuter. När vi gick brast jag ut i gråt. Jag har aldrig gråtit för mina barn förr.

Efter besöket hos mamma åkte vi till mina pappa.
Vi köpte mammas favoritpizza, Hawaii med ananas. Jag hjälpte pappa sätta fram mammas bröllopskort. Hon var verkligen vacker. Hon älskade blått och hade en ljusblå mycket vacker bröllopsklänning på kortet. Sen tände vi ett ljus.
Sen åt vi. Pappa och jag skålade för mamma. Mamma var med oss där. Hon satt i sin svarta fåtölj och log. Hon hade fått frid.

Mamma led av njursvikt. Hon hade haft urin stående under flera år. Hon gick ett tiotal gånger på toaletten och det kom bara några droppar. Hon vaknade på nätterna och hick på toa. Hon hade inte sovit en hel natt på många år.
Jag är undersköterska och klandrar mig kraftigt för att jag inte fattade. Men jag litade på hemtjänsten och läkarna. Sanningen är att hon skulle haft stående kateter för många år sen. Mamma var helt slutkörd av trötthet.
I tillägg så hade hon en demens om börjat för ett tiotal år sen och smygande blivit värre.

Mamma sa alltid att hon var nöjd med sitt liv och att hon haft mycket roligt i sitt liv.
Hon fick vara med om sina barnbarns uppväxt, deras skolgång och när de tog studenten. Hon var mycket stolt över dom.

Jag sörjde henne djupt. Sörjer. Jag förstår inte. Mamma har rest bort och kommer snart tillbaka. Eller jag kommer till henne. Jag har intensivt önskat att jag var medial och att jag kunde känna hennes närvaro mer konkret.
Men jag känner henne med mig. Hennes energi och hennes livsglädje. Jag minns henne tydligast för 10 år sen och bakåt.
Hon var min stora trygghet trots enstaka händelser tidigare i min barndom. Och hon var en underbar farmor.

Pappa och jag har fått starkare kontakt och vi har pratat mycket. Jag ringer honom minst 2 gånger i veckan och besöker honom så ofta jag har råd.