Att växa hela livet

Att växa är att utvecklas, att komma vidare från en punkt till en annan. Jag tänkte skriva om hur jag har jobbat med personlig utveckling., Hur jag har tagit mig från rädsla och okunnighet till att förstå och acceptera hur man fungerar som människa. Att allt hänger ihop. Att det finns minnen och upplevelser som påverkat mig och som jag jobbat med.

Jag började med det jag kallar för min personliga utveckling när jag var arton år. Jag gick igenom en period av jobbiga händelser, bland annat fick jag min magsjukdom och mina första ångestattacker. Båda skrämde mig oerhört. Jag visste ju inte ett dugg om hur det var att leva med en kronisk sjukdom. Lika lite visste jag varför det kändes som om jag hade stramt bälte över luftstrupen och jag inte fick luft. Eller trodde att jag inte fick luft. Först senare förstod jag att ångest är ett samlingsnamn för hopstockade känslor som inte tillåts komma ut. Det är därför som man mår mycket bättre när man gråter eller skriker eller på annat sätt får ut känslor som måste man samlat på sig..

Jag började som många andra att prata om känslor. Att skriva om känslor och att läsa om känslor. Jag använde både andra och mig själv som redskap för att försöka hitta metoder som fungerade och som gjorde att jag förstod och mådde bättre.Inget fungerade. I alla fall inte i längden. Genombrottet för mig kom i slutet av åttiotalet då jag fick reda på att det skulle börja en grupp med frigörande dans på Västra mark i Örebro.

Det var en grupp som träffades och dansade fritt till musik. Tanken var att kroppen skulle röra sig fritt till musiken och att man efter att ha dansat i cirka 45 minuter skulle sätta eller lägga sig ner och börja själva avslappningen. Jag gick dit av nyfikenhet och blev överförtjust direkt. Det här var det stora och det kraftfulla som jag behövde för att både få ut energi och att må bra efteråt. Dessutom fanns det andra jag kunde lyssna på, lära av och inspireras av. Det kändes som om jag kommit alldeles rätt. Och det kom massor med känslor, massor med rörelser och massor av underbar avslappning. Jag fick reda på att dansen bara var en förberedelse till själva meditationen. Den rörliga meditationen där man började med dans med slutna ögon och slutade med en tyst meditation till lugn musik.

Musiken är viktig. Man påverkas av musik så mycket., Och stilla ljuvlig musik när man dansat  och rört hela kroppen fritt i nästan en timme, gör något helt fantastiskt med en. Man sjunker in i ett tillstånd av fullkomlig frid. Så skönt och så befriande. Man säger ibland att det är svårt att inte tänka något alls. Men när jag låg där på en madrass efter att ha dansat så var det precis så. Jag tänkte inget. Jag lät minnen, känslor, vågor av tillstånd – sorg, vrede, skratt, vemod och styrka – komma och gå. Jag bara fanns där. Och allt var helt okej. Och andra människor runt mig gjorde samma sak som mig. Det måste upplevas för att förstå hur skönt det var.

Jag vet inte hur många gånger jag gick på frigörande dans på Västra Mark. Men min resa hade börjat. Och den skulle fortsätta.

Det anordnades en del alternativa kvällar och mässor och liknande i Örebro på den tiden. Som nu om man ser sig om ordentligt
.
En av dom alternativa dagarna hölls på Norra Grevrosengatan i Örebro. Jag kommer inte ihåg vilka som demonstrerade sin verksamhet. Men jag kommer ihåg en av dom riktigt väl. En person som jag skulle ha lång kontakt med och som lärde mig oerhört mycket om den resa som man kan göra om man ser inåt och tillåter sig känna och finna metoder för att helas.

Hon hette – och heter – Christina och pratade om en metod som gick ut på att man skulle andas sig igenom ångest och känslostockningar och sådant som samlats i kroppen. Metoden hette Frigörande andning. Det var en kraftfull metod och något så vanligt som att andas. Alla andas. Men alla andas inte på det här sättet. Jag hade tidigare läst bland annat Artur Janovs Primalskriket och förstod en del om att det finns känslor som stockats och som måste ut. Medan Janov byggde sin metod på att bryta ner försvar för att sedan bygga upp, så gick frigörande andning ut på att man helt enkels skall andas. Djupt in och släppa ut. I en cirkel och utan uppehåll. Inte helt lätt. Man behövde en duktig vägledare. En andningsterapeut. Det var Christina. Hon var både duktig, lugn, väldigt förtroendeingivande och så entusiastisk i det hon höll på med. Jag beställde först en tid. Sen en till. Och så flera tider. Det var jättespännande och kraftfullt.

I början var det inte så mycket tonvikt på att man skulle göra något fysiskt ansträngande innan själva andningen. Men snart så blev det så att man fick dansa intensivt i tio  till femton minuter innan man direkt efteråt la sig ner och började andas, djupt i en cirkel. Jag kommer ihåg att jag krampade en hel del i början. Det var kramper i ben och lår. Dom blev hårda som sten. Hela kroppen blev blytung och hård och det började surra i hela kroppen. Det är då som man kan bli rädd och sluta om man inte har en trygg person bredvid sig som förklarar och säger att man ska andas. Vad som än händer är okej och det är jätteviktigt att fortsätta andas, fick jag höra. Och jag fortsatte andas. Och det händer saker i kroppen, i hjärnan. Hela medvetandet.

Man andas i cirka 45 minuter till lugn musik. Fortfarande finns det viss musik som får mig tillbaka i ett liknande tillstånd som jag fick då. Det spelades Enya men också annan musik som hjälper en på resan. För det är en resa. Man gör ett jättejobb. Ett jobb för sig själv för att må bra och för att förstå. För man förstår så mycket när man andas. Och man känner direkt efteråt att något stort har hänt.  Och kroppen släpper bara fram så mycket som man klarar. Man kan ibland tro att man helt enkelt klappar ihop när det kommer mycket känslor och när man fortsätter andas trots att det händer en massa. Men när man inte klarar mer så stänger kroppen själv av. Då får man fortsätta resan nästa gång.

När man andats i cirka 45 minuter så återgår man sakta till normal andning. Det är då många av känslorna kommer fram. Skakningar, känslor och pirrningar. Och sakta så släpper kramperna. Och man börjar återgå till det normala. Man ligger där på en madrass rakt på golvet utan kuddar men med en varm filt över sig. Efter en stund kommer Christina in med te och två goda smörgåsar. Det har aldrig smakat så gott med smörgåsar som då och te är jättegott att få då eftersom man kan vara rätt torr i halsen. Man pratar en del om det man varit med om och frågar en del. Och får svar. Men inga absoluta svar. För allt är så individuellt. Ingen resa är den andra lik. Och ibland väljer man att inte prata alls. Har andningen varit extra riktigt kraftfull så vill man kanske inte prata. Man är trött. Man beställer en ny tid och går iväg. Man får veta att man kan ringa när som helst om det skulle dyka upp känslor, frågor eller andra saker som man vill prata om. Man får också veta att de närmaste dagarna kan det hända saker i kroppen. Saker som startats av resan.

Jag gick på individuella andningar under flera år. Inte jätteofta av olika skäl. Men jag kom tillbaka och andades och fortsatte min resa.  Efter ett tid så fick jag veta att det skulle ordnas gruppandningar. Jag blev nyfiken och anmälde mig. En gruppandning är lite olik den enskilda andningen. Framför allt för att man inte är ensam. Man är en grupp som tillsammans dansar intensivt och som samtidigt lägger sig ner på en madrass på golvet och börjar andas. Då hade Puh-center bildats och de hade en mängd aktiviteter för att fortsätta sin resa. Bland annat frigörande dans och andning både i grupp och individuellt. Jag gick på mycket av det som anordnades. Och växte och lärde mig hur jag fungerade. Jag lärde mig av en erfaren andningsterapeut som själv hade gjort den resa som jag höll på att göra, och mycket mycket mer,

Jag fick veta att det gick att utbilda sig i kroppspsykoterapi och bli andningsterapeut.
Jag sökte och skickade in anmälan och skulle börja min utbildning på Fönebo. Men livet utvecklade sig så att det inte blev av. Jag valde en annan väg. Men jag gav inte upp min personliga utveckling. Det fanns också möjlighet till att komma till Puh-center och äta dagens vegetariska lunch. Eller komma upp dit och ta en kopp te med lite honung i. Jag kommer ihåg att så fort jag öppnade dörren och steg in hos Puh så var det som att komma till en oas av stillhet. En känsla som jag inte har upplevt någon annanstans sedan dess.

Jag fick också vid flera tillfällen låna det stora rummet på Puh-center då det var ledigt och sätta mig med en kudde och lyssna på musik och bara sjunka in en härlig meditation. En stund av stillhet mitt i en period av mitt liv då jag behövde det mest. Jag kommer alltid vara tacksam för att jag fick den möjligheten. Christina var inte bara ledare för Puh och andningsterapeut, för mig var hon också en god vän.

Efter att ha gått hos Christina i många år så tipsade hon mig om att det skulle börja en kurs i Personlig utveckling och frågade om jag ville vara med. Det skulle vara tio träffar en söndag i månaden. Vi började på hösten och avslutade när våren kommit tillbaka.

Kursen i Personlig utveckling är något av det bästa jag gjort hos Puh. Det gav mig oerhört och jag lärde mig en massa. Jag har kvar alla anteckningar och bilder som jag gjort och tar fram det ibland.  Vi andades i grupp där också. Men också lärde oss om chakra och hur de olika chakrana påverkar oss och hur vi kan stimulera de olika chakrana för att må bättre och få bättre styrka. Vi hade också frigörande dans. Vi fick lära oss olika meditationer, både stilla och rörliga med ursprung från både Indien och från Indianerna. Väldigt spännande. Deltagarna var människor med en stark vilja att utvecklas i samma rikting som jag själv. Att vara med om denna fantastiska resa som vi alla gjorde varje gång vi kom till Puh. Det var en stark känsla av samhörighet och vänskap som man sällan träffar på om man inte på något sätt jobbar tillsammans så intensivt och nära som vi gjorde varje gång vi träffades.

Kursen i personlig utveckling slutade helt rätt och underbart. En dagslång exkursion i en naturpark. Vi satt bland blommor, kände lukter och vinden. Gick in bland höga träd och upptäckte naturen på ett lite annorlunda sätt. Att vara en del av naturen, att få hjälp av naturen för att komma vidare på resan. Vi kramade träd. En helt fantastisk känsla att krama ett stort träd som stått där i så många år. Om träd kunde tala…..

Hela denna resa, alla upplevelser, allt kämpande och alla insikter som jag fått. Christinas vägledning och goda råd och tiden på Puh-center. Allt det har gjort det till den människa jag är idag. Jag älskar människor. Jag vet att alla beteenden, alla känslor, alla uttryck som känslor kan framkalla – särskilt undertryckta känslor – har en orsak. Och jag vet också hur man kan må bra. Jag vet hur jag ska bemästra min ångest om jag får den. Jag får inte ångest idag, nästan inte alls. Mycket beroende på att jag inte är rädd. Jag känner min kropp. Jag känner mina känslor och jag vet varför jag reagerar och har reagerat som jag gjort under alla år.

Det jag kan känna idag är möjligen sorg. Sorg över att jag inte visste det jag vet idag, för tjugo år sen. Då hade livet kanske sett annorlunda ut. Men  ändå. Jag har massor av goda erfarenheter av livet. Och man ska aldrig ångra något. Jag lever inte helt som jag lär, men jag försöker. Och resan. Resan fortsätter. Den tar aldrig slut. Man får aldrig stagnera. Det finns alltid saker att lära. Man kan alltid förstå mer, komma vidare och ägna sig åt personlig utveckling. Och man kommer ihåg de personer som varit betydelsefulla för en under livets gång. Tack! Och,  puh, livet är inte lätt. Men väldigt underbart om man bara tillåter sig att njuta.

Puh-center finns också på nätet: http://www.puh.se

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s