Att inte svika sig själv.

Det här inlägget är inte med i någon utmaning. Det är bara något jag behöver skriva för mig själv. Sätta ord på det jag känner på min egen bakgård, min blogg.

Att vara ärlig mot sig själv och att inte svika sig själv genom att förneka den du egentligen är – är nåt som skrivs om i både otaliga visdomsord och självutvecklande kurser. Och att sluta vara otrogen mig sig själv och sin egen vilja betyder att börja ett helt nytt liv. Att stanna i det gamla är en omöjlighet. Men det är precis vad många gör. Och misslyckas gång på gång. På gång.

Att börja vara ärlig mot sig själv och de känslor man har inom sig och mot andra, betyder att man är orädd för ogillande och tabun. Att man vågar gå mot strömmen. Inte bara för att gå mot strömmen och visa att man vågar utan för att man har en anledning till det. För det är en lång promenad som man går barfota med många hårda stenar under fötterna. Och smärta skrämmer.
Jag förlorade mig själv för länge sedan. Jag fann en annan, mer populär Bengt. Den Bengt jag var, den gömde sig djupt inom mig och vågar bara titta fram ibland. Den Bengt jag var blev skrämd av smärta. Yttre smärta. Slag och pisk och hårda puffar. Och inre smärta. Hot och förebråelse och mycket skuldöverföring av de jag litade på och älskade.
Jag finns därinne. Jag kommer fram bara bland de jag älskar och känner mig trygg med. Bland de som jag vet älskar mig och behöver mig och som saknar mig. Och bland de som aldrig förebrår mig för att den inre Bengt vågar titta fram som en blyg och nyfiken och naken människa. 
Jag finns därinne. Jag lever inte i en bubbla. Det skulle aldrig fungera. Men jag lever inte helt och fullt ut. Jag blommar inte ut. Jag knoppas och ser ljuset. Så faller knopparna av och jag famlar i mörkret. Tills nästa gång jag knoppas och skymtar ljuset.
Mitt inre jag är oberoende av min fysiska ålder. Mitt inre jag kommer alltid att börja knoppas och börja vandringen på den steniga vägen med vassa stenar tills smärtan blir för stor och jag stoppar och vänder.
Jag kommer att gå vidare på den steniga vägen med de vassa stenarna, barfota och orädd, när jag inte har något att förlora. När jag har allt att vinna och något annat än att bli ärlig mot mig själv inte spelar någon roll. Då. Och om jag inte gör det i denna världen lovar jag att jag ska göra det i nästa. Eller nästa.
Men jag vet att det kommer att ske i denna världen. Bara inte när och till vilket pris. För det är väl värt det, oavsett pris. Eller?
Annonser

2 comments on “Att inte svika sig själv.

  1. kimmkimselius skriver:

    Så fint skrivet ❤
    Kram Kim

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s